Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

minstone hvad chefsplatser angår och för att hålla åtminstone dem uppe, hafva kommit in på det system, gzom nu utdömes å andra håll att nerligen icke duglighet, utan börd ock framförallt förmögenhet blefve den enda elle; hufvudsakliga befordringsgrunden. Men derhän äro vi länge sedan till det mesta komne. fven i fråga om den så mycket omskrifns och mycket omordade ministerkrisen göra vi ofvan påpekade skilnad emellan en riksdagsoch en kammarmajoritet. För en majoritet af senare slaget kunde i vår tanke ministödren aldrig anses skyldig att vika. Under de omständigheter, som bär förekommo, kunde en sådan eftergift för andra kammarens majoritet till och med få sken af missaktning för den förstas. Med dena åsigt, vi ofvan uttalat af äfver sjelfve krigsministerns rättighet att göra skil nad emellan en riksdagsoch en kammarmajoritet, hafva vi naturligtvis än svårare att inse den solidaritet, enligt eller till följd 2 hvilken hvarenda medlem af konungens råc skulle anse sig hafva personligt ansvar för krigsministerns förslag. Men sedan man genom en så allvarsam och riksvigtig handling som gemensam resignation hade uttalat och erkänt en sådan sBolidarisk ansvarighet särgkildt för armåförslaget och sedan allmänheten hade lemnats i dea tron, att rinistören genom sitt afskedstagande en corps had: velat afgifva en opivionsyttriog och genon den inverka, torde hrr statsråder både till sammans och hvar för sig, både för saken: och sin egon ekull, hafva bort vidblifva sins afskedsansökningar. Nu bar miuisverkrisen, af hvilken dock gjordes så mycket väsen, fått aken af eti blott misslyckadt försök att imponera. Det motstånd, man ville försvaga, har man i stället och för sin del stärkt, äfven om det slutligen skulle visa sig, att landtmannapartiet förlorat terräng ulom riksdagen.