Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

kan och se bedröflig ut. Och midt emot honom på golfret vid en stol sysslade jag med mina skriföfningar, som, utan skryt sagdt, började utvisa en högst förvånande intelligens samt såg då och då upp och undrade, huru i all -verlden jag skulle bära mig åt för att muntra min stackars herre en smula och få honom frisk igen. i tt dot var någon sjukdom som han drogs med var jag fullkomligt öfvertygad om; ty någonting sådant som att han ännu gick och leddes efter Schönark kunde jag ickq få i mitt hufvod. Man skall kanske tycka att detta var dumt af mig; men man får vara så gad och tänka på, att mitt eget förgångna lif just icke var särdeles rikt på anledningar att bittert sakna samt att min natur dessutom icke låg ät det hållet, hvadan ett dylikt sjelfplågeri alldeles öfvergick mitt förstånd. Emellertid fortfor jag med mina dagliga bemödanden att hitta rätt på någonting, som kunde roa honom att tala om; ty, oberäknadt det, att denna oupphörliga tystnad var för kuslig, så ansåg jag den platt icke nyttig. Vid dessa försök kom jag verkligen också att allt emellanåt tänka på, att det kanske allt skulle muntra honom, om jag berättade huru konstigt fröken Leonora bar sig åt vid bersån, sedan han vär gången den sista aftonen. Men det var på det sättet, att jag hade vissa betänkligheter för att gifva mig in i det der ämnet. Jag förutsåg, att det skulle leda in på vissa frågor om mina egpa personliga förhållanden vid tillfället; och för dessa kände jag just ingen synnerlig benägenhet att redogöra. Jag misstänkte, att herr Hvide hvarken skulle gilla mina nöjen bland jordgubbarne eller finna sig trakterad af tanken att hafva haft mitt dagliga, osynliga sällskapvid sing begök I