Aftonbladet – 15 december 1871, sida 2

ket skäl hafva från en annan sida yttrats, att den allmänna värnepligten skall komma att erkännas i sammanhang med allmän rösträtt. Ty dithän eller på god väg dit tyckes man redan, om än mot sin både vilja och beräkning, hafva drifvit saken. Det torde också vara svårt att afgöra, huravida den allmänna rösträtten skuile för landets säkerhet och anseende blifva af större risk än under nuvarande organisation ett visst partis öfvermakt och anspråk. Man kunde till och med vara frestad säga, att do, som under åberopande af att det nya först borde pröfvas, atrådt eller afstyrkt hvarje tillägg till eller fortförande af representationsreformen, icke handlat med nog förutseende. Det är bättre ett i lugn förbereda det, som ändå förr eller senare skall komma, än att af det öfverraskas. Sedan talet om faran af att reta landsortsrepresentanterne icke gerna kan afse att ställa allt Sverige gent emot hufvodstaden blott, så mätte väl meningen med sådana ord vara att göra striden om iadelningeverket till en strid eller ett inbördes krig emellan stad och land, hvilka dock både betinga och behöfva hvarandra. Att den striden också kan blifva en strid emellan; dem, som stå ofvan, och dem, som stå under strecket, det tyckes man deremot icke! beakta. Landtmannapartiet, i förlitande på och just derföre och i erkännande af frågans om försvarsverkot vigt och trängande beskaffenhet, plägar för sitt beteende likasom urskuldas med, att om indelniongsverkets afbördande icke vinnes nu, så vinnes det aldrig. Vi torde få anse oss redan hafva antydt det ofosterländska, ja det fosterlandsfisndtliga i ett sådant argumeat. Samma argument synes oss derjemte kunnons åberopas lika väl för betingandet ef allmän rösträtt som för rostoch rotehållares befriande från indelningsverket. Skilnaden blir på sin höjd den, att deicke-röstegande icke sjolfve kunna föra gin talan — inom riksdagen. Må man gerna vara betänkt på indelningsverkets afskaffande, om och när det förtjenar utdömas; må man arbeta på en jemnare fördelning af indelningsverkets tunga och af all annan tunga i och för fäderneslandets försvar och ära; men må aldrig enskildta anspråk få öfverrösta fäderneslandets, aldrig fiderneslandets ära och väl göras beroendel af enskildta eller klassintressen; må aldrig hvarken landtmancnapartiet eller något annat arli vilja göra sig någon fäderneslandets fö lägenhet till godo eller våga sätta sig tilll doms i egen sak eller i egna partiintressen anse sig representera hela folket. Hvad det der hotet för öfrigt angår, så tro vi med statsrådet Bergström, att det ännu icke på långt när är så vidt kommet, att! icke Sveriges regering med stöd af fosterlandssione och ordningsns vänner skall hafva makt att mota våld och afstyra vrångsinnet, i fall dessa skulle vilja i våra inbemeska frågor träda i rättvisans och billighetens ställa. Vi sätta i sista hand vär lit till den Försyn, som låtit vårt fädernesland undergå många och hårda pröfningar, men hittills ändå för hvarje gång räddat det undan både despotismens och partiyrans faror och lidelser. På försvarsatskottet och dess i föga smickrande mening märkvärdiga utlåtande tänka ! vi ej spilla många ord. Utekottet utgör från den förutsättningen såsom nödvändigt antagande, tyckes det, att rustoch rotehållaren skall välja soldaten, men åberopar gedan såsom en betänklig anklagelse mot indelningsverket den omständigheten, att jordegarens egoism eller afseendet på hans egna intressen måste eller kan, vid antagandet af soldat, lända till underhaltigbet hos denne. Utskottet måste väl således anses hafva gjort klart, att soldaten tvärtom bör utses af den eller de myndigheter, som skola använda honom eller för hans utbildning och duglighet ALSVara. Utskottet nedsätter vidare både indelningsverket och den indelta soidaten, derföre att denne, till följd af dea ringa aflöningen, skulle komma att tagas ur de lägre klasserna. För att icke tala om den rivgaktaing eller till och med det förakt för de s. k. lägra klasserna, som kan ligga i dessa ord från deras sida, hvilka väl åtminstone icke alla stå i bildning så ofantligen högt öfver arbetaren eller soldaten, fråga vi vi blott, om förkållandet nu är ett annat eller om soldatens lön är eller på något håll är ämnad att blifva sådan, att den i och för sig kunde medgifva stora anspråk eller blifva särdeles lockande. Det är ur synpunkten af fosterlandets behof och anspråk, af det allmännas rätt gent emot de enskilde eller ifrån de så kallade lägre klassernas eller till och med i allmänhet icke rusteller rotehållares sida vi vågat ogilla landtmannapartiets försök att ensidigt till sin fördel begagoa konjunkturen; men icke hafva vi dermed förklarat oss för det kungliga armborgavisationsiörslagets beundrare. Såvidt vi förstå, torde tvärtom åtskilliga anmärkningar, hvilka från mer än en ida Tiktats mot detsamma, hafva varit befogade. Må det med skäl snses konstitutionelt riktigt, att en minister rättar sig efter omständigheterna och söker efterkomma folkets genom dess representanter uttalade önskningar; men här var det icke en riksdags-, utan en kammarmajoritet, efter hvilken armöförslaget hade rättat sig och för hvilken det slutligen föll, och detta icke derföre, att en riksdagsloralitet saknades, utan derföre att båda amrarnes bifall erfordrades. Nämnda karmarmajoritets betydelse minskades ytterligare deraf, att minoritetens inom Första kammaren anförda skäl mot förslaget voro helt andra än de af Andra kammarens mejoritet anförda eller till och med mot denna majoritet och dess intressen riktade. Medgifvas måste också, att indelningsverket icke är enskildes egendom, utan tills vidare en statens tillgång. Så betraktad får saken ett annat utseende. Genom att allt ifrån början intaga en sjeliständig ställniog och med fasthet bemöta hvad som dock var allenast ett partis anspråk, skulle krigsmivistern troligen hafva befästat sin ställning. Genom de eftergifter, han gjort, har han i stället stärkt ifrågavarande parti. Det är en gammal erfarenhet, att tillbakavikande i sådana fall blott manar till ökade anspråk. Hur det skulle gått, om krigsministern genast och kort och godt hade förklarat, att ingen nöjaktig försvarsplan kunda byggas på de af landtmannapartiet antagna grander, det är svårt att säga. Till lärdom för framtiden eller blifvande krigsministrar har man deremot fätt veta, att om de gjorda eftergifterna och jemkningarne ledt till ett snart resultat, så har det åtminstone icke varit det med dem afsedda. Till och med i fråga om indelningsverkets bevarande torde förslaget hafva varit mindre väl beräknadt. I de rikare och bördigare landskeperna skulle den indelte soldaten säkerligen snart hafva kommit att afspisas med den lilla, möjligen ytterligare nedprutade kontanta lönen och sålunda försatts i en mycket både lösare? och för honom sjelf och samhället betänkligare ställning än den värfvade. Föröfrigt skulle bemödandet att, med afseende på både befälskader och utrustning, utspinna eller utspäda de beräkneliga tillgångarne, troligen ändå icke förmått göra dessa tillstränkliga Ash joka hallar färmö4tt harada