Aftonbladet – 18 februari 1871, sida 3

det nationalekonomiska området, att vi ins det fall konna gifvas, då afskaffande ell ätminstoce lindring i grundräntan, äfven d den är en gång för alla bestämd och derför I blott oegentligt kan kallas skatt, bör ur na I tionalekonomisk hänsyn företagas. Detta in träffar, när den medtager så stor del af jord brukets nettobehållning, att en öfverdrifve stor jordrymd erfordras för att: med öfver skottet koona föda brukaren och hans familj Det är då ur såväl pationalekonomisk syn punkt — för jordbruksnäringens höjande — som ur social — för att ej nedsätta den fö samhället nödvändiga jordbrukande klassen antal till ett minimum — nödigt att före taga åtminstone en tillräcklig nedsättning Men äro sådana förhållanden bos oss nu fö handen? Visserligen har fordom grundskatternas proportion till afkastningen Varit sådan, att under ogynsamma förhållanden iöf rigt förekommit skattevrak, d. v. s. egaren ötvergifvande af hemmanet derför, att har ej kunnat, då skatten skulle at jordens af. kastning utgöras, finna föda för sig och sir familj, följaktligen kunde använda sina arbetskrafter på tackssmmare produktiva föremål. Men är förhållandet sådant nu? Den oerhördt ökade afkastningen af hemmanen under det skatten törblifvit lika, har förja gat hvarje tanke på möjligheten af inträffonde skattevrak. Och kuvna väl grundskatterna vara så stora, att det ur den ofvan angifna sociala synpunkten bör synas nödigt att minska desamma? Den ständigt allt djupare gående hemmansklyfningen tyckes ej antyda, att eå öfverdrifvet stor jordrymd erfordras för att af den, sedan skatten är erlagd, behållna aftastningen gifva uppehälle åt brukaren, och den omständigheten, att ännu pio tiondedelar af svenska folket ha sin näring af jordbroket, kan näppeligen anses innebära, att derra nödvändiga samhällsklass ej är inom landet i tillräcklig mängd befintlig. Och skulle väl slutligen den svenska jordbruksnäringen verkligen vinna på grondskatternas afskaffande? Vi svara härpå ett bestämdt nej. Och grunden är enkelt den, att dessa skatter ej kunna afskaffas. Väl kan staten efterskänke grundskatterna, men detta blir blott och bart en gåfva till närvarande innehafvare af jord, som af sin efterträdare utkräfver det kapital, grundräntan motsvarar. Och hvad är nu dermed vunnet? Redan nästa jordbrukaregeneration och alla derefter följande bära ju grundräntan åter, fast då i en ofördelaktigare form. Det är ej längre en utgift till staten, utan en ränta på den förhöjda köpeskillingen, Skilnaden är blott den, att, i stället för statens från långifvarens (statens) sida ouppsägbara inteckning får den nye egaren kanske arbeta med en motsvarande enskilt inteckning, hvarmed han betalt den förhöjda köpesumman. Och detta är den vinst, svenska jordbruket såsom näring skulle af den önskade åtgärden hemta. Det har saunerligen skäl att frukta sina s. k. vänner, Ett vilja vi blott i denna fråga tillägga. Det är i dessa förhållanden en omständighet, som vanligen torde förbises. Hos vår fixerade grundskattsinstitution stär Sverige i ej ringa skuld for den sociala lyckan att ständigt hatva egt ett sjelfegande bondestånd. Det til följd af denna minskade hemmanens saluoch värderingsvärde har i vårt på rörligt kapital städse fattiga land i icke liten mån möjliggjort jordegendomens behållande inom bondeståndet. Den större köpeeller, vid fallande arf, utlösniogsumman, som utan prandskättorna skulle erfordrats, torde eljest afva gjort nödigt att i många, om ej de flesta fall öfverlåta egendomen till kapitalstarkare samhällsklasser; till obotlig skada för vår sociala utveckling. Äfven med den ou oerhördt ökade massan af rörligt kapital torde denna fara; åtminstone för vissa af våra provinser, ej vara undanröjd. Den af svenska bonden nu, medvetetet eller omedvetet, följda egennyttiga politik i grundskattefrågan kunna kommande bondgerationer och med dem hela landet få bittert ångra.