Aftonbladet – 18 februari 1871, sida 3

Om indelningsverket. (Slut fr. gårdagsnumret.) PMen ett är åtminstone säkert. Den svenske jordbrukaren har endast med vissa vilkor åtog sig indelningsverkets börda, särskilt roteringen. Han har i knektekontrakten mot utgörande af roteringen förbekå lit sig för egen, barns och husfolks per.oner frihet från hvarje annan krigstjenstskyldighet. Denna förmån har natur ligen vid hemmanens uppskattning balanserats mot bördan och verkat stegring i värdet. — Att nu genom en utsträckning af allmänna värnepligten ålägga egare af roterad jord ökade bördor för försvirsverket är elt brott mot ingångna förbindelser och tillika ett våld i ekonomiskt hänseende.? — Här hatva vi det yttersta argument på rättslig bas, hvilket det varit indelaingsverkets motståndare möjligt att uppleta. På hvad vigt kan det ssmma rättmätigt göra anspråk? Den naturliga skyldigheten tör hvarje man att personligen deltaga i fäderneslandets försvar — den allmänva värhepligten — har i Sverige liksom öfriga germaniska länder från hedenhös varit erkänd. att denna grundsats icke skulle qvarstå som en blodlös teori, utan träda fram i lifskraftig gestalt såsom landstorm, derom skulle de tidernas anda göra oss förvissade, äfven om vi saknade de talrika historiska vitnesbörden för detsamma. Den allmänna värnepligtens fordran var lika lefvande äfven efter den stående härens införande, och samtidigt med föreskrifterna om regementenas uppsättande gifves ock grunddragen för en organisation af landstormen i orterna. Då således skilnaden var gifven och medveten emellan den på allmänna värne pligtens grund hvilande landstormen och den af de särskilda samhällsklasserna hufvudsakligen efter förmögenheten uppställda stående krigshären, mäste det förefalla otroligt att, vär roteringen. såsom redan är nämndt, utgjorde en lättnad, ej en ny börda, allmogen skulle kunnat komma på den tanken att, i utbyte mot sitt mottagande ar denna lättnad, foråra ytterligare en sådan at den art och omfattning, som en befrielse från l!andstormen skulle utgöra; och ännu otroligare, att en sådan skulle medgifvits. Men det behöf.! ve3 ej synnerligen djup Kärnedom om hithörande omständigheter för att veta, att saken icke förhå!ler sig sålunda. Enligt knektekontrakten skulle jordegarne mot roteringensi ordentliga utgörande, för sig sjelfva, barn och ; folk befrias från utskrifningen och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva kunna samt fördubblingar och våldsamma värfningar,. Hvar och en inser lättelizgen, att detta intet annat betyder, än att med afskeaffande af de förut brukliga sätten för de ständiga regementenas uppställande, allmogen skulle ega att sjelt hålla dem vid makt genom roteringen. Utskrifning har i alia tider och länder vsrit förhatlig och regeringarnes utskritningskommissarier, hvilka genom sjelfva beskaffenheten af sitt tjensteåliggande haft för sig öppet ett vidt fält för godtycke, och det på ett område, der sådant är mer än vanligt olidligt, ha aldrig varit betraktade med de blidaste ögon. För att blifva befriad från dessas åtgöranden åtog sig svenska allmogen att sjelf sörja för rekryteriogen af regementena, ned förbehåll att, så länge detta ordentligt egde rom, vara från utskrifniög och väldsam värfning befriad, liksom naturligen fordrades, att den, när den höll sitt regemente vid fullt tal, skulla vara fri från den stående armen ökande på det sätt, som då brukades: fördubbliogarne. Men att allmogen ej dermed ansett sig befriad från den allmänna värnepigten, som ålåg hvar och en, när fädernesandets försvar det kräfde, det bevisas tillräckligt deraf, att under alla Sveriges följande krig af betydenhet densamma tagits i anspråk, utan att någon funnit sig befogad att deri se ett brott mot knektekontrakten, och att den slutligen fått sin stadigvarande form i den allmänna beväringen. Det. har varit våra tider förbehållet att tå höra fordran på den allmänna värnepligtens fullgörande sammanblanda3 med frågan om det sätt, hvarpå den indelta armen uppställes. Mens, gifves nw slutligen de som säga, äfven om saken från rättslig synpunkt företer sig på ofvan framstälda sätt, gifves det dock väl andra synpunkter, ur hvilka det skulle vara ekonomiskt klokt att afskoffa en grundskatt. Jordbruksnäringen är ju så vigtig, att den med skäl kallas vär modernäring, och för dennas upphjelpande torde väl alt böra of staten gövas. Det derigenom ökade allmänna välståndet skall i rikt mått ersätta den enskilte icke-jordegaren hbad han i ökade skatter till följd of indelningsverkets (oeh grundskatternas i allmänhet) upphäfvande får utbetala. I främmande länder ha fu grundskatterna allmänt aflagts. Vi vilja härvid först anmärka, att det ofta omtalade grondskatternas afsksffande i främmande länder på flera ställen just och endast bestått deri, att dessa, från att vara en obestämd, med jordens tilltagande odling I sig ökende, skatt, blifvit förvandlade till hved våra grundskatter sedan uminnes tider varit: en fix afgift, det är en statens stående inteckning i egendomen, hvarigenom man, I såeom hvar och fen derstädes insett, vucnit inst det äsvftade ändamålet.