Aftonbladet – 30 januari 1871, sida 2

för den läsande allmänheten, ehuru de få son lega den himmelska gnistan — vi må väl kall: den så — icke sjelfva kunna misstaga sig on sin kallelse. Den är det strålande fyrton son hänvisar på rykte och ära: i sitt innersts känna de med tillförsigt att verlden förr eller sednare skall beundrande böja sig för dem och erkänna att de fått en högre, ädlare och sällsyntare gäfva än andra svsga dödliga. James Channing hade likväl en annan egenskap, som oftast åtföljer den förra, nemligen en djup och ömtålig känslighet, föga egnad att kämpa mot lifvets hvardagliga strider. Skulle hans hopp en gång krossas med oblidkelig stränghet, så skulle detta slag utan tvifvel förorsaka honom obotlig smärta. Ingen anade hos honom djupet at denna känsla, den bade hittills varit dold under den sorglösa glädtighet, det älskvärda lynne som gjorde Hamish Chenniog så tilldragande. Då banken måste upphöra och hans tillgångar derigenom inskränktes, tog han icke denza förlust så som mången annan i hans ställe skulle hafva gjort det, ty det tycktes honom endast leda närmare bans lifs stora mål — att egna sig åt författareverksamheten. Långt för detta hade han börjat skrifva och dessa försök voro omogna som alla förstlingar, antingen de framträda för allmänheten eiler icke, men de buro. dock en omisskänlig prägel af snille och förmåga. Göromålen vid banken och hans giftermål hade kommit hans penna att hvila; och då svärfadren skaffade honom sekreteraresyssian i London kunde han ej som han önskade afslå den för att helt och hållet egna sin tid åt litteraturen. Inkomsten af denna ats var viss, ehuru ringa, och de måste ju afva något att lefva af. Hans tid var upptagen mellan nio och fyra, all den öfriga både sent och bittida, egnade han åt att skrifva. Så svart det blefve hönom en möjlighet, äm