Aftonbladet – 19 november 1870, sida 2

STOCKHOLE den 19 Nov. De med gårdagsposten ankomna engelska tidningarne känna ännu ej lord Granvilles svarsnot till S:t Petersburg, men de attala redan den öfvertygelsen, att England ej skall falla undan för de ryska anspråken, Så yttrar Times i sitt nummer för den 14:de: Ryssland begagnar sig af tillfället. Det fordrar en förändring af Paris-traktaten i det ögonblick då den stad der det undertecknades är bragt till det yttersta. Det tror att, om det har segrarnes vid Sedan och Metz samtycke, Europas öfriga stater ej skola kunna göra något verksamt motstånd. Häroti tro vi dock att det bedrar sig. Tills vi få närmare kännedom om dess fordringar, kunna vi endast beklaga formen af dess cirkulär och den högst olämpliga tid Petersburgkabinettet valt för dess utfärdande. Men det måste ihågkommas, att bestämmelserna i fördraget på det mest högtidliga sätt faststäldes af de stora europeiska makterna, Preussen ioberäknadt; de stipulerade endast hvad som i allas tanke var nödvändigt för Europas fred, och det ansågs allmänt att de voro så fördelaktiga som Ryssland hade någon rätt att vänta. Att England skulle samtycka att upphäfva dem, i följd af en fordran som tydligen är grundad på Frankrikes navarande vanmakt, kunna vi ej tro.s I samma artikel erinrar den stora citytidningen om den ställning Preussen intog till vestmakterna under 1854 års krig. ;Detta krig, säger hon, företogs af Frankrike och England i omedelbar afsigt att tvinga Ryssland att uppgifva Donau-furstendömena; men den impuls de följde grundade sig på en öfvertygelse som länge varit allmän i vestra Europa, att kejsar Nicolai anfallspolitik, öfvermodiga sätt att gå till väga och oupphörliga intriger vore en skymt och en fara för hela det europeiska samhället. Kriget var populärt hos det vestra Europas folk icke så mycket för dess närmaste syfte, att bevara den turkiska staten, som i följd af detta länge samkade hat till Ryssland, hvars makt det blifvit alldeles nödvändigt att stäcka. Denna känsla beherrskade hof och kabinetter lika väl som befolkningar. Frankrike, England och Piemont, som snart skulle blifva Italien, mötte Ryssland på slagfältet, Österatt besätta Donau-furstendömena och fördrifva inkräktarne derifrån, Sverige afslöt en defensivallians med vestmakterna, förpligtande sig ätt aldrig afstå någon ytterligare del af sitt område till det rike som redan tagit så mycket, spanska regeringen uttalade sina sympatier tör vestmakterna, och hade kriget fortfarit, skulle sannolikt trupper från haliön stält sig vid de andra armeernas sida. Från denna allmänna samstämmighet inom den europeiska opinionen fanns det ett märkligt undantag. Ehuru det tyska folket, isynnerhet i södern, var emot Ryssland, hvars kalla och tunga hand det kände trycka på sig, ansågs det preussiska hofvet, med sin wmilitäriska och civila aristokrati, ej hysa några vänliga känslor för de allierade. De bestridde krigets rättvisa, görande sig till eko ät det ryska påståendet att vestmakterna understödde muhawedanismen mot kristendomen, de dolde ej det nöje de erforo vid underrättelsen om de pröfningar våra armåer hade att genomgå, de förutsade deras nederlag och sågo sig ej litet svikaa i sina förhoppningar genom krigets utgäng.s Times uppkastar derefter den vigtiga frågan, hvilket förhållande Tyskland pu skall intaga till Ryssland ooh dess förstoringsplaner. Vi veta, säger hon, att i detta afseende många farhågor hysas, men vi kunna ej tro, att de ha någon verklig grund. Ett visst vänskapligt förhållande råder mellan de preussiska och ryska hofven; och czaren har gifvit sina sympatier tillkänna genom de komplimenter han egoat de tyska prinsarne rike gjorde en direkt fiendtlig rörelse genom för deras bedritter i det nu pågående kriget. Men emellan Tyskland såsom nation och den ryska makten kan det svårligen bli någon verklig allians. Tyskland skulle bli den som svårast finge vidkäonas följderna af en rysk l förstoring. Medan det var deladt och svagt, har det i Ryssland sett en nödvändig bundsförvandt mot Frankrike; men nu, då all fruktan för dess vestra granue försvunnit, skall Tyskland sannolikt döma den ryska förstoringslystnaden lika strängt som de vestra nationerna någonsin gjort. Tysklands intressen äro dessutom ej öfverensstämmande med en politik, som skulle gifva ryssarne fria bänder på Donau och Svarta hafvet. Af dessa orsaker äro vi nog sanguinviska att tro, att det förenade Tyskland ej skall gifva fritt fält åt denna ryska förstoringslystnad, som vestmakterna genom 1854 års krig hejdade. De ungerska liksom Wienotidniogarne äro dock öfvertygade att Ryssland ej skulle uppsagt 1856 års fördrag utan att förut ha förvissat sig om Preussens understöd. Ryssland, säger sålunda Reform, väntade tills dess mäktigaste motståndare var tillintetgjord och Preussen helt och hållet är vannet för dess planer och således ingenting mer står det i vägen. Eoligt meddelanden som från god källa komma henne tillhanda tror sig Reform kanna försäkra att grefve Beusts afgång pu är sannolikare än någonsin och att grefve Andrassy är bestämd till hzns efterträdare. Lembergtidningen Dziennik Polski meddelar ett telegram från Jassy, som försäkrar, att ryssarne koncentrera sig vid staden Skulany i Bessarabien. Det bekräftar sig att vid maire-valen i Paris flera af det socialistiska partiets kandidater segrat. En af de nya mairerna, den bekanta utgifvaren af Reveil, Delescluze, är instämd till domstol för uppvigling till uppror. Flourenz3, som en vecka lyckats hålla sig gömd, blef den 10:e arresterad. Gambetta har utfärdat ett cirkulär till prefekterna, hvari