Aftonbladet – 19 november 1870, sida 2

tvärt slut, då Pierre på en liten, svart bretagpisk häst, närmade sig i raskt traf. Mr Meredith kastade en forskande blick på hästen och yttrade allvarsamt: Hur är det med Finaud i dag? Jag tackar; Finaud mår bra, svarade Pierre lika allvarsamt. Han är en märkvärdig häst, skall jag säga er, monsieur Charles. Jag kallade honom Finaud derför att ban är så klok. :Han är förunderligt förståndig, tillade Pierre och runkade på hufvudet åt Finauds förstånd. Jag tror, min själ,, fortfor han, att det djuret gissade hvad pi ämnade göra. Han ville inte komma. Finand, och jag hade som vanligt en ordentlig batalj iovan vi kommo oss i väg, men som vanligt fick jag också bugt på den lilla djefvulen ! Hvar och en som kände Pierre hade också att höra talas om Finauds klokhet och egensinve. Pierre var ungkarl, och trots sitt okynne hade Finaud ett rum i sin herres hjerta, som han delade med en stor, ondsint hund vid namn Pataud. Under det de redo vidare, anmärkte mr Meredith att Pierre icke hade tagit med sig hunden, Nej, svarade Pierre; Pataud är visserligen modig som ett lejon, men det är inte derför sagdt att han skulle tåla känna väder af en varg — ifall vi nemligen lyckades finna gamle Baptistes lya. Det troliga är likväl att vi komma tillbaka lika kloka som vi begåfvo 088 bort.n sSeså, Pierre, låt det vara nog nu. Jag ser på blinkningen i edra ögon, att ni temligen säkert vet hvar Baptiste har sitt tillhåll. Han har tre, svarade Pierre och såg mäkta slug ut. Han är mig en präktig, ammal lufver, skall jag säga! I går var för södernt; i dag kan han lika gerna vara