Aftonbladet – 30 juli 1870, sida 2

STOCKHOLM den 30 Juh, I Såsom vi på förband kände föreställa oss ar Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning ned mycken ifver uppträdt emot den af oss ittalade åsigten, att tiderna vore så Mlvarsamma, att det kunde vara skäl att nka på att ur rent defensiv synpunkt Vidaga åtgärder för att afbjolpåa några at de uravärsta luckorna i vårt försvarsväsen ock mot ögonblicklig öfverrumpling skydda ett par af våra vigtigaste punkter. Vår mycket ärade Göteborgska samtida wnser det fullkomligt oriktigt att åberopa xemplet ef Schweiz och Belgien, hvilkas neutralitet visserligen är på förhard garanterad, men some ha sina territorier så belägna, att en krigande armå vid flera tillfällen här svårt att undvika dem. Härpå skall hYar och en, hvilkens tankegång icke är förvillad af krigsskräck, men som uock icke med flit villi blunda för alla de faror, som den närmaste tiden kan medföra, helt naturligt genmäla, att en af krigsskådeplatserna blir Östersjön och att det är alldeles omöjligt att på förhand beräkna, hvilka dimensioner striden äfven på detta håll kan antaga. Det är ju alls icke otänkbart, att förbållandena, till följd af krigshändelserna eller med anledning af all. anser, som Frankrike kan vintia i södra Europa, skulle mycket hastigt kunna utveckla sig derhän, att ytterligare någon större makt i nordliga Europa kunde finna sig föranlåten att uppträda i striden; och kunna vi i sådant fall med full säkerhet räkna derpå, att icke den makten skalle anse det vara lämpligt och angeläget att med ens göra oss oskadliga? Under vanliga förhållanden är sådant föga att befara, men just under en tidpunkt, då stormakterna låge i strid med hvarandra och rätten i Europa endast hängde på svärdspetsen, skulle något sådant lätt kunna tänkas inträffa. Handelstidningen anmärker med afseende på de dimensioner kriget nu eger, att franska flottan är herre öfver Östersjön, Och antyder, att man väl bör antaga, att hon skall respektera vår neutralitet, antingen Carlskrona är försvarslöst eller ej. Vi önska och hoppas detsamma, ty Frankrike hyser syms patier för oss och vet att vårt folk med sina sympatier omfattar dess sak. Men om; såsom Handelstidningen naturligtvis måste ön ska, den svenska pressen i allmänhet lnstämt i H. T:s uttalanden, att vår rätta platsistriden, i fall vi skulle deltaga i densamma, vore vid Preussens sida, och om öfriga tidningar, liksom H. T., gjorde allt för att framställa Frankrikes politik i den ofördelaktigaste dager och frarskalla antipatier mot denna makt; skulle man då också kunna hysa en sådan förhoppning? H. T. finner det vara höjden af dårskap att i någon mån vilja påskynda kompletterandet af våra gevärsförråd, då vi i alla falt vid detta års slut kunna räkna på att ega 75,000 Remingtonsgevär. Vi erinra med anledning häraf derom, att sakkunnigt folk, deribland den, som för närvarande står i spetsen för vårt försvarsväsen, byser den åsigten att då åtgången af gevär under ett fälttåg är mycket stark, i förråderna böra finnas tredubbla antalet gevär mot antalet af det manskap man vill ställa i fält, Vi skulle sålunda vid slutet af innevarande år ha tillräckligt antal gevär för en fältarme af 25,000 man. En sådan arm kunde kanske vara tillräcklig, om det gällde att sända ut bjelptrupper åt en främmande makt; men för defensiva ändamäl, om det gäller att uppbjuda våra krafter, för att afslå ett angrepp mot vårt eget land, är den föga tillfyllestgörande. Man bör dervid komma ihåg, att alla de infanterigevär, som fionas af äldre konstruktioner, icke mera kunna betraktas såsom verkliga vapen, och att man icke ens kunde begära att en landstorm skulle kunna gripa till dem såsom nödfalisvapen, med ringaste utsigt att kunna uträtta något och med någon tillförsigt om att kunna hålla stånd mot en fienda. Helt oförmodadt finner H. T. anledning att i sammanhang med frågan om anskaffande af det för vår arm nödiga antalet gevär tala om den olyckliga Novembertraktaten, hvartill konung Öscar lät sig lockas af kejsar Napoleon. Det skulle vara rätt intressant att veta, hvarföre denna traktat var så olycklig. Var det en så stor olycka, att det förbatliga — familjfördraget med Ryssland sönderrefs och att Sverige-Norge i stället trädde i ett nära förhållande till vestmakterna och fråu deras sida erhöll garantier mot Rysslands utvidgningsbegär, garantier, hvilka åtminstone under vanliga förhållanden icke äro utan allt värde. Var det en stor olycka, att denna traktat bidrog att göra en ända på kriget och förekomma vidare blodsutgjutelser? Den fabel, som FH. T.: uppdukar derom, att denna traktat skuaile varit anledningen till konung Oscars ett par är derefter inträffade sjukdom och sinnesslöhet, är af så Jättsinnig och äfventyrlig beskaffenhet, att knappast en Crusenstolpe skulle dristat införa den i något af sina historiska sammelsarier. Vär göteborgska kollega drifver slutligen den satsen; att vår svaghet på det militära området är vår styrsa, och menar, att det är en himmelsk välg-rning, atvt vi äro i krigiskt hänseende så oskadliga, att det aldrig kan falla någon in att vilja ha oss till allierade. Men är detta saunt, ligger vår enda styrka i vår svaghet, då bör ju H. T. af all makt ifra för att svagheten blir änvu större, helst så total som möjligt; vi borde då från H. T:s sida kunna vänta förslag, som ginge ut på, att, till förekommande af alla misstankar mot oss och till vårt fullkomliga hetryggande, afhända oss alla vapen och afskaffa allt försvarsväsen. Vår ärade saxtida skulle för ett sådant förslag åtminstone skörda lifligt bifall från deras sida, som tycka, att det i det hela dock kan göra detsamma, om vårt land är ett storfurstendöme eller ett konungariken. örka ögon strålade af beslutsamhet. Nu om den lilla flugan öfver till hans sida och SA ralt In I att af hanna farckanda Annan