Aftonbladet – 30 juli 1870, sida 2

läser mina noveller, åtminstone om jag få döma derefter att jag aldrig ha svårt att bli utaf med dem hos herrar förläggare; herr Pennerson har väl en och annan gång sagt lite mera färg fru von Seboden. Nå, han skall någon anmärkning göra! I detta fal skall kritiken bli nöjd hvad denna dram beträffar. Jag låter bland annat Erik vada i blod, den granna purpurfärgen skall taga sig charmant ut på scenen just en solnedgång Jag har aldrig kändt mig så lifvad för något ämne som för detta! Fru von Seboden fattade åter sitt manuskript och genomkämpade med sablimt mod den första hårresande akten. Martina hade tagit det stora mattbroderiet framför sig och sade vid en paus, att om hennes faster ville skrifva många dramer och läsa upp dem för henne, så kuade hon kanske ha hopp om att en gång i lifvet få trampa på sitt fullbordade arbete. .Bara inte tiden förefaller er långsam ?x frågade fru von Seboden ock lät blickarne sväfva mellan de båda midt emot hvarandra sittande åhörarne. De försäkrade att den nästan flög. Martina rodsade härunder lätt och klagade öfver att hon stack sig på den tråkiga brodernålen. På en träbbig nål, söta du! Deri ligger väl inte något så märkvärdigt! Men hura gick det med Sturarne? Fru von Seboden återtog genast läsningen af slutscenerna i första akten. Under dessa tycktes herr Ewald ha mycket att betrakta i Martinas ansigte, kanske observerade han en liten fluga som kretsade kring heöues blonda hufvud. Ev gåog såg också hon flyktigt och nästan skyggt på honom, Det hvilade ett svagt uttryck af tvekan kring hans mun, men hans