Aftonbladet – 12 maj 1870, sida 3

går, blef jag lemnad ensam qvar i det öde hemmet — ensam, hela lifvet igenom. Få män ha älskat sin hustru så lidelsefullt som jag; bon var mitt enda, lilla lamm, Harry Chandos. Hämdgirig, säger ni! Oh, hvad har jag inte lidit!) Så som de båda männen der stodo, med den döde mellan sig, kan det vara möjligt att de insågo att de hade mycket att förlåta på ömse håll. Visst är åtminstone att Harry Chandos ej förrän i denna stund fullt erkände höjden af den olycka, som drabbat Edwin Barley. Jag medger det; vi hafva alla lidit. Men han, som gaf anledning till all denna sorg, är nu ställd utom verldens och vår dom. Ödet har fogat det så, att segern stannat på er sida, sir Harry, sade mr Edwin Barley, för mycket en man af verld, att neka honom sin rättmätiga titel; för mina handlingar kan jag af ingen ställas till räkenskap, och kom dena tid tillbaka, som har flytt, så skulle jag göra alldeles på samma vis, ännu en gång. Han vände sig om och lemnade hastigt rummet. Sir Harry följde honom ned för trappan; nedkommen i förstugan vände sig mr Barley tvärt åt den sistnämnde och frågade i hvad afseende mrs Penn hade förbrutit sig. Sir Harry gaf honom då en berättelse om alla hennes företag och upplyste honom äfven om att hon ansågs handia enligt hans inrådan och på hans bud. Det gjorde hon inte, svarade mr Barley tvärt. Jag hade ingenting med den saken att göra. Skulle jag ha placerat henne i ert hus, sir Harry? Visst inte! den platsen skaffade hon sig sjelf, tänker jag. Ni har haft hemliga möten med hennej här i parken. Tillfälliga; inte Hemliga; två eller tr