Aftonbladet – 12 februari 1870, sida 3

made från mina ögon och närmade mig åter, sedan han väl var borta, jag har hela tiden varit härinne. Jag såg mr Barley komma och gömde mig innanför gardinerna. Inte var det min mening att lyssna; jag var bara rädd och vågade ej komma fram. Hon såg på mig utan att först säga något och hennes feberheta kinder fingo en högre rodnad; det var som om hon sökt påminna sig hvad som blifvit taladt mellan henne och mannen. Jag — jag — kan inte minnas att någonting blifvit yttradt som du kan behöfva lägga på sinnet, eller som jag bryr mig omp, tillade hon efter en paus. Eller huru? Nej, Selina, bara en sak... Hvad, barn? Hvarför talar du ej ut? Du trodde att det kunde varit mr Edwin Barley. Ack, om jag inte hade hört det! Jag sade eller syftade på att det lika väl kunde varit han som någon annan. Annax, tillade hon hastigt, du har förstånd framför dina år: hvad är din tanke? Jag tror att det var mr Heneage som sköt. Det tror jag derföre att han bar sprungit sin väg och emedan han såg så underlig ut medan han stod gömd ibland träden. Och jag tror inte att det var mr Barley. Då han just nu berättade alltsammans för dig och att det inte var han, så hördes det på hans röst att han talade sanning. Oh, min Gud! klagade hon, jag hoppas att det så är! O, att aldrig Philip King hade kommit till detta hus! Men, Selina, nog är du ledsen öfver hans död ? Om jag är ledsen deröfver? Visst är jag det. Ett så besynnerligt barn du är, Anna! Hen var aldrig en favorit till mig, menn, tillade hon och sammanknäppte med lidelsefull häftighet sina händer, sjag ville gifva