Aftonbladet – 8 februari 1870, sida 3

På derom framstäld begäran lemna vi plats för följande uppsats: En behjertansvärd fråga. I en tid sådan som vår, då så mycket göres för att lindra nöden och bämma eländet bland den fattigare befolkningen, och man det oaktadt alltjemt tycker denna nöd blifva större, uppstår ovilkorligen den frågan: skall detta aldrig blifva bättre? Eller, på hvad sätt skall man kunna för framtiden hindra fattigdomen att tilltaga? Vi våga härpå svara: hvad som göres för att skaffa arbetsförtjenst åt den som har vilja och krafter att arbeta, är onekligen ett af de kraftigaste medlen till afbjelpande af denna nöd. Det är med förvissning härom, som vi nu vilja påpeka ett förhållande, som väl behöfver behjertas, på det något i tid måtte känna göras till en förbättring. Det är svårigheten iör de uppväxande flickorna i arbetsklassen, att på ärligt sätt kunna förtjena sig sin utkomst. Vi hafva framför oss en artikel ur tidningen Wäktaren (n:r 49 för år 1868) med ötverskrift: Hvartill uppfostra våra flickskolor?, hvari på ett lefvande sätt skildrss denna svårighet, och vi anföra derur följande: Det måste med tacksamhet erkännas, att folkskolan på senare tider vunnit genom det större deltagande, hvarmed densamma blifvit omfattad, den fikosti het, som har gjort, att undervisningsmaterielen blifvit så betydligt förbättrad, den större noggrannheten i valet af lärare och lärarinnor, samt den omsorgsfullare undervisning dessa erhållit. Folkskolans lärarepersonal har också vunnit mera utsigt att allt framgent förkofra sig, genom att, åtminstone för de högsta klasserna, lönerna hafva hlifvit förhöjda. — Äfven är det glädjande, att i flickskolan undervisningen i handslöjder mera vårdas, så att åtminstone något mera vigt än förut lägges uppå, att sådana behöfliga färdigheter öfvas, som att lappa gamla kläder, stoppa strumpor och dylikt. Emellertid måste den, som närmare gifvit akt på flickornas uppfostran i folkskolan och haft tillfälle att följa dem, då de skulle lemna densamma, med smärta bekänna, att en brist är för handen, som kan hafva de svåraste följder. Den som