Aftonbladet – 8 februari 1870, sida 3

Här år icko stället att födogöra för allt hvad jag för denna qvinna sökt uträtta: Må det vara nog sagdt, att jag omkring fyra år känt henne och att jag lyckats skaffa henne enningunderstöd till ett belopp; som månget skulle anse otroligt. Sedansistlidne höst har jag dock alltmera börjat misstänka, att det ej stod så rätt till med den alltid på större penningbjelp pockande och den alltmera högtfarande frökens pålitlighet. Jag bat till följd häraf ansett det vara min pligt att söka skaffa mig bestämda upplysningar om Henht; och ehuru detta till att börja med syntes nära nog väta en omöjlighet, så Här jag dock efter långt sökande lyckats till en grad, som öfvörträffat alla mina förhoppningar. Nedanstående, på titdfag ur mitisterialböcker hufvudsakligen grundade sutprestiska framställning af fröken De la Braches, verkliga leftiadsförhållanden, skall, så hoppas jag, fullständigt blotta en af 46 oförsyntaste intriger, som väl någonsin blifvit försöktå. ; Fröken Helga De la Braches fåtta namn är Atirora fölorentina Magnusson. Hennes föräldrar vöfo tullfakttnästaren Anders Magnusson och hans hustru Charlotta Pältngren: Hon är född den 6 Sept. 1817 i Maria förfafaling samt den äldsta af fyra ännu lefvande syskon. Vid tiv ärs ålder inskröfs hon i Maria församlings fattigvårdsskola, derifråtl HO6h ådek snart utskrefs. Undersin uppe växt syntes hon utåti äfbrott hafva vistats i föräldrahemmet, och lär henneg fitder (fadern dog redan 1826) sökt bereda henne en uppfostran så pod, som hennes knappa omständigheter medskfvo. Könfifmerad i Maria församling 1833. bodde hon hos sin moder till 2835, då hon flyttade till Storkyrkoförsamlingen, der Kön inskrefs såsom boende hos bokhandlaren Hedbom (ntUmera bosatt i Sköfde). Hon var under ett eller ett påf ära tid barnasköterska i hr H:s familj och föreföll dertnder sitt husbondfölk såsom en intrigant, hvilken på ett eller annat sätt ville höja sig. Sedan hon lemnat deima tjenst, sökte hon tippebålla sig genom sömnad, ock det var just i egenskap af sömmerska hon år 1838 rekommenderades till och vann insteg i det hus här i staden; uti hvilket hon började den intrig, som hon alltsedar med lika stor oförskömdhet och slughet som framgålig fortsatt: ; Husfadetn i nämnda familj var e då ännu förmögen grosshandlare. Husmodren var sedan 1834 afliden, och hushållet förestods af den äldsta dottern, en flicka vid 19 år, hvilken fadren låtit få hela den bildning, som den tiden lnnde beredas ett fruntimmer. Henne lyckades mamsell Rosa, såsom fröken då kallades, till den grad för sig intaga, att de begge fickorna snart syntes vara ett hjerta och en själv. Förmedligen satte grosshandlaredottern blindt förtroende till alla de pi kanta, mystiska berättelser hennes nya vän för henne såsom i största hemlighet uppdukade, och innan kort egnade pig den sålunda bedragna flickan nästan uteslutande åt den förment olyckliga, men just i sin olycka väl dubbelt intagande Wasaprinsessan, i hvars hela väsende hon tyckte sig spåra tydliga drag af anboren höghet och förnämbet. Med en hängi venhet, som varit värd en bättre sak, offrade hon för äfvent erskan allt, sin familjs tillgifvenhet, sin trolofvades kärlek, de summor, som en i sin ömhet väl alltför eftergifven fader gång på gång på dotterns begäran lemnade henne för sin väns växande behof, samt slutligen sitt mödernearf, Ja, hon förnedrade sig med glädje till tjenarinna å6 sömmerskan, hvilken, uppklädd ur den förmögna grossbandlardotterns garderob, syntes mottaga allt detta nära nog såsom en henne tillkommande rättighet. Slutligrn lemnade hon för hennes skull och med henne sitt bem för att följa henne till Finland. Det var förmodligen år 1844 de begge vännerna begåfvo sig till Åbo, i hvilken afsigt har. jag ej lyckats få reda på. Måhända liggeren förklaring härom i den historia, kvilken den då såsom fin dam uppträdande f. d. barnsköterskan vid ett besök kort före resan hos sin förra matitior uppdukade. Hon berättade nemligen då att hon tätt reda på sin mor, som vore gift med en hög man i Finland, och att hon stod i begrepp att dit afresa, År 1845 (Aug.) återvände hon jemte sin följeslagerska till Stockholm, der hon tillatt börja med) lät inskrifva sig i Storkyrkoförsamlingen. Vid afflyttningen derifrån till fara (Okt. 8. å.) begärde och fick fröken sitt rätta namn i attesten ändradt till De la Brache. Följande året reste de från denna tid oskiljaktiga vännerna till Åbo, der en flickskola öppnades, hvilken till allra största delen sköttes af den äfven i detta fall försakande och tjenande grosshandlardottern, hvilken väl ock ensam dertill egde kunskaper och duglighet. Ehuru skolan gick bra, blef vistelsen i Finland också denna gång ej långvarig. Temligen brådstörtadt lemnades efter omkring två år skolan och allt, och hösten 1848 flyttade de båda I fruntimren till Örebro. Äfven der öppnades en skola, som, liksom den i Åbo, till att börja med hade framgång, men efter vågra års tid mäste upphöra, förmodligen på grund af det misstroenI de och de besynnerliga rykten, som frökens, mystiska personlighet framkallade. I Men det kan vara nog med beskrifning på Il Wasadotterns irrfärder, på hvilka hon troget äåtI följts af sin vän, hvars hängifvenhet endast kan jemföras med den i sanning obegripliga blindhet, I med hvilken hon ständigt synes hafva varit beT häftad i afseende på äfventyrerskans verkliga kaI rakter. På flera andra ställen har denna bott, unI derstundom rentaf i verklig fattigdom, men ingenstädes har hon synts finna ro. Blott det må tillTläggas, att hon jemte sin vän åren 1857—59 samt åtskilliga år under den första hälften af senaste decennium bott i Sala, der något slags modehandel försöktes. Företaget lär hafva slutats med cession. — Vid afflyttningen från denna stad till I Stockholm, der hon ännu vistas, anhöll fröken latt i sin attest få infördt namnet Helga: det hade I blifvit uteglömdt i hennes till Sala medhafda I prestbetyg. I Det torde förefalla mången underligt, att jag, den prest, på sätt, som skett, trott mig böra uppTträda med en varning, för den äfventyrerska, I hvars lefnadsomständigheter nu i korthet och dock li en annan mening väl omständligt blifvit framTlagda. Men med den kännedom jag eger om huru I mänga och hvilka hon lyckats dupera, samt i öfI vertygelse derom att flera af dessa ganska akt ningsvärda menniskor äro till den grad bedragna, latt de ej skola låta sig upplysa utan en bevisning, som i allt hufvudsakligt är fullkomligt bindande; har jag ej kunnat uttävka någon annan utväg, än den jag valt, för att kunna afslöja ett bedrägeri, I som i oförsynthet och energi söker sin make. I (Ofvanstående berättelse i N. D. A. åtI följes af en mängd intygande attester, hvilka T vi dock ansett öfverflödigt att här meddela.) RRSENERENSRTRROPORSEPKAINE På derom framstäld begäran lemna vi plats