Aftonbladet – 8 februari 1870, sida 3

Den förmenta prinsessan. Lektor Carl Norrby har, genom Dagligt Allehanda, till varning meddelat allmänheten följande märkliga berättelse: Sedan MADE år här både i Stockholm och på flera ställen i landsorten äfvensom i Finland (Åbo) uppträdt ett numera öfver medelåldern kommet fruntimmer, hvars hemlighetsfullhet och i allmänhet besynnerliga uppförande ådragit henne en uppmärksamhet, som icke alltid varit af grannlaga natur, men äfven ofta röjt ett uppriktigt och lifligt deltagande. Hon har kallat och kallar sig fortfarande fröken Helga De la Brache. Oaktadt hon i afseende på allt, som rörde hennes person och lefnadsomständigheter, gifvit sig skenet af en varsamhet och försigtighet, som man eljest är van att finna endast hos politiska flyktingar i en farlig omgifning, har hon dock sällan eller aldrig underlåtit att för personer, med hvilka hon kommit i närmare beröring, framkasta betydelsefulla vinkar om sin höga börd och sina förnäma relationer. För dem åter, i hvilka hon trott sig kunna påräkna passande verktyg för sina väl beräknade planer, har hon ej tvekat att fullständigt yppa beskaffenheten af den vigtiga hemlighet, som vore förbunden med hennes person. Hufvudsumman af den berättelse, som då vanligen med stor liflighet och med uttrycket af en djupt olycklig, hvilken dignar under tyngden af smärtsamma minnen, framställdes, har i allmänhet varit följande: Hon, fröken De la B., vore f. d. konung Gustaf den fjerde Adolfs äkta dotter med drottning Fredrika. Hennes höga föräldrar hade i hemlighet genom vigsel i ett schweiziskt kapell återknutit den förening, som år 1812 blifvit upplöst, och hon, frukten af detta förnyade äktenskap, vore omkring 1819 eller 1820 född i Lausanne, der hon under sin moders uppsigt, om ock ej hos henne sjelf, tillbragt sina första banaår. Förmodligen år 1825 kom hon till Sverige för att uppfostras af prinsessan Sofia Albertina, dock af egna medel, skänkta eller deponerade af hennes slägtingar. Redan året derpå återhemtades hon dock på sina föräldrars önskan till Schweiz, der bennes moder likväl snart dog. Förskjuten af sin höga slägt, blef hon år 1828 af f. d. konungen sjelf i hemlighet förd till Sverige och till prinsessan Sofia Albertina. Men vid prinsessans kort derefter timade död skickades hon enligt då gällande svensk lag (!) till Wadstena hospital. Meningen härmed syntes hafva varit, att hon skulle kunna förklaras för vansinnig, i fall kon kommit i tillfälle att för någon yppa sin börd. 1 Wadstena hölls hon inspärrad till år 1834, då hon efter en tids vistelse vid Manilla, der hon genom behandling af dr Säve befriades från en i fängelset ådragen ögonsjukdom, som hotade henne med blindhet, öfverlemnades åt grefvinnån Wetterstedts vård eller, enligt en annan version, rentaf upptogs i excellensen Wetterstedts hus för att der uppfostras. År 1835 fördes hon till Slesvig, der hon konfirmerades, vistades sedan hos sina höga slägtingar i Baden, men återfördes redan 1836 till Stockholm, der hon hölls strängt afskild från umgänge med andra menniskor eller i ett slags arrest Ar 1837 råkade hon i ett upprördt ögonblick (det var vid tidningen om Gustaf Adolfs död) att förråda sin börd, och nu började för henne en tid af de svåraste lidanden. Af de maktegande (naturligtvis i all hemlighet) förklarad för vansinnig, inspärrades hon ånyo i Wadstena bospital, hvarifrån hon likväl det följande året med biträde af en numera afliden Upsalaprofessor lyckades rymma. Under de mest förvånande omständigheter fann hon skydd hos barmhertiga och behjertade menniskor, hvilka för hennes skull ej tvekade att utsätta sig för de elakaste trakasserier och förföljelser. Efter någon tid arrangerades genom personer, som hon ej hade tillåtelse att nämna, en uppgörelse, enligt hvilken hon från sin slägt skulle erhålla ett årligt underhåll af 6000 rdr. Dessa penningar sändes af f. d. hofmarskalken O. M. Munck från Tyskland till en högt uppsatt man i Stockholm, hos hvilken fröken fick lyfta dem. Detta understöd upphörde 1850, då nämnde högt uppsatte man dog. Sedan dess hade hon baft att kämpa med svårt ekono miskt betryck, hvartill sällade sig en tilltagande sjuklighet, ådragen under de tidigare årens lidanjen. Understöd hade hon visseriigen tid efter an nan erhållit genom bemödande och uppoffringar af för hennes olyckliga öden deltagande mennisko: (under åtminstone det senaste året stego dessa un derstöd till omkring 4000 rdr rmt); men det räckt ej till: med hennes vanor och behof kunde hon e lefva anständigt under 5 å 6000 rdr om året, isyn nerbet som hon hade åtskilliga familjer att under hålla, hvilka för hennes skull störtat sig i djup elände. Dertill kommo de ständiga förföljelsern: af mäktiga fiender, hvilka härtill eggades dels a hat till Wasanamnet, dels af det onda medvetan det om de oförrätter, de förut tillfogat henne. FE trogen vän egde hon dock i det fruntimmer, son alltsedan 1838 följt och vårdat henne och son kunde bevitna sanningen af alla hennes uppgifter Sådan är i största korthet och med uteslutand af en hel mängd detaljer den berättelse frökei De la Brache plägat framlägga om sig sjelf ocI sina sorgliga öden. För sanningen af hennes sig sjelfva så vidunderliga uppgifter hafva fler omständigheter synts kraftigt tala. Den enkelhe och naivetet, hvarmed hon förstått uttrycka sig tycktes göra misstanken om afsigtligt bedräger oantaglig, och det förstånd, som framlyste i all hennes görande och låtande, gjorde antagandet a ett slags monomani till en omöjlighet. Framför allt talade till hennes fördel ganska mycket iher nes yttre förbållanden, och deribland intyget a hennes gällskapsdamv, ett fruntimmer med hufvu och bildning sawt, sävidt man vet, af oförvitli karakter. I öfver 30 år bar hon åtföljt fröken och derunder ej blott lärt känna hennes upphöj da sinnelag, utan äfven sett och hört mycket, sor på det afgjordaste tyckes bekräfta sanningen a frökens berättelser. Många personer, och der bland män, som man ej kan frånkänna klarsynt het, hafva ej ansett sig kunna neka åtminston möjligheten af sanning i den romantiska historie! särskildt hvad den höga börden angår. Flere ha fröken, lyckats helt och hållet öfvertyga och föl må till liflig verksamhet för sitt bästa. Unde tecknatl erkänner; att ban en tid hört till dess antal.