Aftonbladet – 26 juli 1869, sida 3

4jtikel taga munnen full mot den advoka Jtoriska argumentation och den oblyga slut ledningskonst, med hvilken Sv. Nilsson ocl hans anhängare — till hvilka jag förmena höra — bestridit en sådan utvidgning af be väringsskyldigheten, hvarigenom intrång skull ske i roteoch rusthållares otvifvelaktiga rät till befrielse från vidare utskrifning unde hvad form som helst, men sedermera-se honom: sjelf i början af andra artikeln göra de märkliga och föröfrigt högst glädjande medgifvandet, att den ökade värnepligt, som nr fordras, just är en dylik ätskrifning, hvilker ingalunda kan påbjudas på grund af den ur: gamla landstormsskyldigheten, som blott afsåg ortförsvaret (man ur huset) — hvarför Sv.Nilssdn-och hans -medhållare i -denns punkt hafva rätt. Får man å den konservativa sidan verkligen detta medgifvande, då behöfver man sannerligen icke frukta för den af recensenten uppställda nya grund, på hvilken nuvarande rustoch rotehållare och deras jord skulle kunna påtvingas-en utsträckning a! beväringsskyldigheten, -nemligen att de Jå 1600-talet afslutade kontrakten allenåst skulle gälla: deförsta roteoch rusthållarne personligen samt ällrahögst deras -bevisliga afkomlingar, men ingalunda följande egare af samma jord. Man måste högligen befaraj att recensenten för denna åsigt ej skall lyckas vinva många anhängare. För recensentens egen skull hade varit bäst, om han alldeles uraktlåtit att uttala något omdöme, angående de af mig framställda allmänna former, i hvilka hos oss en folkbeväpning möjligen skulle kunna ordnas. Han skulle .derigenom undvikitatt blotta sin okunnighet i fråga om armeorganisation, samt om allt hvad i det hänseendet på senare tider blifvit skrifvet och diskuteradt. Åtminstone skulle man kunnat fordra, att han läst ordentligt innantill, samt icke-läst annat, än hvad som verkligen blifvit tryckt — hvilket dock bevisas genom hans -onödiga diatrib mot den af mig aldrig ifrågasatta frivilligheten såsom grund för en armborganisation. Om rec, det ringaste följt med de sistförflatna årens diskussion om svenska armens organisation, ja om han allenast noggrannt gehomläst in af honom så häftigt tadlade uppsats, då skulle han lätteligen funnit, att jag alltid framhållit indelta armån såsom den sannolikt enda möjliga stam, och att jag derföre städse varnat för den illäsionen, att någon annan stam skulle kunna bildas, om den förra indrages. Villman således ovilkorligen bibehålla -stamprincipeny då måste man äfven bibehålla indelningsverket; Men anser man det senare icke böra fortfara, i följd af den dermed förenade orättvisa och ojemna fördelningen af den ekonomiska krigsbördan, hvarigenom särdeles jordbrukets utveckling hindras, då måste man göra sig beredd på antagandet af folkbeväpningen med dess fördelar och olägenheter. äg har aldrig sökt dölja, utan tvärtom alltid tydligt framhållit den: ökade personliga krigsbördan, som dermed är förenad; men: ansett den kunna uppvägas genom försvarets -betryggande styrka för troligen samma kostnad som hittills, hvilken dock; om den jemnt fördelas på allt kapitalvärde och alla klasser, måste kännas vida-mindre tryckande än för närvarande. Jag har således, min pligt likmätigt, i-denna vigtiga fråga salltid efter bästa förmåga sökt att säga sanningen och att icke vilseleda allmänheten med falska förespeglingar om lättnad, vare sig på det ena eller: andra hållet. Mycket skulle ytterligare vara att säga rörånde recensentens anmälan. Men jag vågar för närvarande ej vidare taga i anspråk utrymmet i eder tidning. När recensenten fullindat sina historiska studier rörande -Sverges inre förhållanden, tordemöjligen hans uppfattning. i afseende på vår militära och sociala utveckling blifva mera öfverensstämmande med min. ; J. Mankell.