Aftonbladet – 26 juli 1869, sida 3

r.)Ym recensenten 1 sak vart starkare, hade st han sannolikt ej anlitat dylika vapen, Ovärs diga en sansad och ärlig diskussion öfver ett -så maktpåliggande ämne. el! Efter ett noggrannt genomläsande af reI censionen, kan jag ej inse, att. recensenten j n något hänseende förmått vederlägga: mig, hvilket annars skulle medgifvas: Riktigheten af min uppfattning rörande den historiska gången af vår krigsförfattnings utveckling i sin helhet, har han ej gittat bestrida. Visserligen anser han den cpåkalla en viss uppmärksamhet, samt omnämner dess lätta, obesvärade hållning), dess rena språk och oförderfvade uppfattning, och de craska drag, med hvilken den är tecknad — hvilka omdömen dock snarare måste anses såsom komplimenter, än motsatsen. Men något försök till motbevisning förekommer icke. Ännu mindre försöker han vederlägga riktigheten af de märkliga förhållanden, som blifvit anförda, angående den: ekonomiska , krigsbördans nuvarande ytterst ojemna förs delning genom indelningsverkets ojemna tryck, Jicke allenast på jorden, ntan äfven på fastigIhet-och kapitalr allmänhet. Den åsigten, att svenska krigsförfattningen i framtiden genom omständigheternas makt sannolikt kommer att utbilda sig till folkbeväpning, anser han mycket djerf: Månne I det likväl ej är djerfvare att hoppas, det . indelningsverket i evighet Skall-fortvara? Att mina åsigter; rörande de sistförflutna tidernas polifiska förhållanden, samt dessas inflytande på krigsförfattningarne,skolas vara Ten styggelse för en konservativ författare, fin(ner jag lätt. Derom lönar således icke möfdan att disputera. Emellertid hembär. jag er, hr redaktör, min tacksamhet föratt de, visserligen i mycket stympadt och vanstäldt skick, funnit rum i eder tidning. Ofvanstående, .som utgör det väsentliga innehållet af min uppsats, har således i det Jnärmaste blifvit oemotsagdt. Deremot har recensenten trott sig finna några mindre historiska fel,.hvilka skulle gälla såsom bevis Åpå opålitligheten af min framställding i alls mänhet,. Till ..en början har han ansett min framställning af rustningsordningarne på 1500talet i många afseenden felaktig. Då han likväl ej med det ringaste ord. antydt, hvari det felaktiga skulle bestå, må. han ursäkta, latt jag tillsvidare anserden riktig. Ty på hans blotta, anonyma intyg, utan. bevishing, litar lika litet jag som förmodligen allmänheten; Dernäst har han förklarat min förmodan — icke cpåstående såsom han så välvilligt uttrycker sig, ehuru jag med flit begagnat uttrycket clärer, — att adeln under konung Johans regering. — -i slutet deraf skref jag — hade halfva antalet bönder under sig; såsom falskt, cemedån officiella beräkningar utvisa en proportion mellan frälset och hela mantalet af 20 : 100. Men äfvemw jag har icke allenast officiella beräkningar — af hvem utförda? — utan äfven en sannolikt officiel handling från samma tid att stödja mig på... I kammarkollegii: arkiv finnes från år 1590 ett Kort förslag, huru hvar trettionde bonde skall utgöra en varaktig karl till knekt. Utan frälset i hela. det öfriga riket, men med frälset och presterskapet inom furstendömet (hertig Carls), skulle då fås 1956 knektar: Derefterfölja de märkliga orden: Men der nu hvar tretionde frälsebonde utanom hertigdömet utgör en karl, såsom uppe skatte och kroro och arf och eget räknädt är, då menar man att mantalet skall kunna blifva dubbelt större Mäånne det ej vore skäl i att efter denna handling, som synes utvisa det frälseböndernas antal varl högre än de öfriges, revidera deofficiella beräkningarne? Vidare anmärkes, att 1655 anföres såsom ärtalet för drottning Kristinas afsägelse, i stället för. 1654,. hvilket naturligtvis är ett tryckfel; -Tror-recensenten verkligen att jag ej kände detta faktum, må han söka motbevisningen i mina utgifna skrifter. Hvad han slutligen yttrat angående den senaste regleringen af städernas båtsmansvakansafgift, torde snarast kunna betraktas såsom en närmare utläggning -af-hvadjag allenast med några få ord, 1 anseende til utrymmets ringhet, nödgades antyda, hvarför jag ingalunda vill bestrida dess riktighet. Det af mig i afseende på vakansafgiften an-l vända uttrycket förvandlades till bevillningsafgiftn, må väl tillåtas; då nämnde afgift) förot merändels beräknades efterstadsjorden; men nu uttogs efter den sammanlagda. bevillningen för borgerlig.näring, oroteradstadsjord (som ickevar upplåten åt tjenstemän); sait: us och tomter. Att Häger minskning i bördan skulle uppstå -genom den pri bgerade be-l; skaffenhet, stadsjordenerhållit, torde väl medgifvas? Men den egentliga af mig åsyftade förminskningenlåg i vakansafgiftens ringa belopp, om man jemför det: ständigt stigande värdet af. städernas fastigheter i förhållande. till roteoch. rusthållares på landsbygden. I hvad mån den ursprungligen temligen lika och från dem urgamla. värnepligten härstammande bördan numera blifvit ojenint. fördelad, torde lätteligen inses, när man erinrar sig, att samtliga för armöns indelningsverk å addan i änfare tagna fastigheter beräknas till omkring 1070 millioners taxeringsvärde och städernas till omkring 370 millioner, men-roteoch rusthållarnes årliga kostnad beräknas till omkring 3,250,000 rdr (se Abelins förslag), då städernas motsvarande båtsmånsvakansäfgift allenast uppgår till 60 eller 70,000 rdr. Dessa fyra anmärkningar äro de enda i sak, som recensenten, bland den stora massan af mig anförda fakta och sifferförhållanden, lyckats uppleta. Äfven om de befunnits grundade, skulle de föga kunnat bevisa mot riktigheten af-min historiska skildring:i allmänhet. S Dernäst vänder sig. recensenten mot de af mig anförda skälen för och emot en aflösning för roteoch rusthållarne såsom vilkor för indelningsverkets upphäfvande.Skada: blott att han glömt eller i brådskan underlåtit att läsa min framställning härom till slut. Han skulle då måhända funnit, att de tre sista af mig anförda skälen till. aflösning, såsom man vanligtvis tänker sig den, temligen klart ådagalägga dess praktiska omöjlighet. Vidare skulle han funnit, att jao derföre indafFRUMW ee emil I PP b id