Aftonbladet – 25 mars 1869, sida 3

nas bestridande ungefär ingenting eller åtminstone mycket litet för att kunna hjelpa sig, itall sjukdom eller arbetslöshet inträffar. Huru skall en sådan arbetare kunna gifva sina barn någon upptostran? Det var mellan päronet och osten, som jag kom att tänka på dessa saker. Jag veticke huru det föll sig så. Vaxljusen voro så många och brunno så klart, vinet tindrade så vackert i kiistallglasen, herrar och damer voro så glada och spirituella, det var en förs tjusande konversation till höger och venster, ordlekar och infall, friskt skratt på sköna läppar, hvita tänder, blixtrande ögon. Och: utanför brusade det glada pariserlifvet. Vagn efter vagn rasslade om hörnet af Rue Lepelletier och skyndade ned till Stora Operan. Christina Nilsson skulle ännu en gång sjunga Ofelias parti. Vi talade om musik och konst i allmänhet och vi föraktade materien, öfverlefvorna af den rikliga måltiden. Ack, hvad; Paris är skönt!, utropade en: ung dam, som nyligen anländt hit för att fullborda sin salongsuppfostran. Här kan man roa sig gudomligt! Fyra francs och femtio centimer!... Det var besynnerligt, att de siffrorna oupphörligt återkommo för mitt minne. Men huru hjelpa det? Icke kunna vi dela med den fattige arbetaren, afstå från middagen på Cafe Riche och bära pengarne till honom. Det blef ju kommunism? Uch hvart skulle alla cheferna då taga vägen, och de som göra vaxljusen och bordsilfret och mattorna och de präktiga bronserna?,.. Hvad är lyxen och i hvilket förhållande står den till det allmänna välståndet? Thora B. A EESK KTRS