Aftonbladet – 30 januari 1869, sida 3

, D VOR MULDLIL UCPHOUUTLHHNCL, DILL HKHUHRUV, LILYC kadt fabriksmessigt, hvilket endast är möjli genom planmessigt anlagda bergslagsbanor san banor till utskeppningsort; afyttras till ett me dessa länders någorlunda jemförligt pris. Vestern var under civilisationens föregående u vecklingsarbete i Europa och förblef intill senat i ) tider afsättningsorten för vårt jern, denna var efter-åtgången hvaraf man mätte civilisationen ståndpunkt i ett land, Men Vestern, som skyr dade att med stormsteg sjelf bedrifra tillverknir gen af detta, må uttrycket tillgifvas mig, mede för. den materiella utvecklingen, utdref småningor det svenska jernet icke blott från sin marknad utan slutligen äfven från vär egen; så har nästa allt jern för Sverges egna jernvägar bemtats der ifrån, och det är således Cke mera de fulländad: jernvarorna, utan jernet på första steget af des förädling, t. ex: jernvägsskenor, plåt m. m., son vi importera. Sökande vidare afsättning för sin: tillverkningar, hafva dessa länder vidare förbi os; framträngt åt öster till Ryssland, detta land, hvar: mission synes vara att till Österlandet tillbakaförs civilisationens välgerningar, och som nu, eburu til en del af sitt stora område sjelf stadt på des lägre trappsteg, med synnerlig ifver påskynda dess utveckling och såmedelst för handeln öppnar en ny verld genom de jernvägar det fratnskjuter såväl vestern till mötes vid Hangöudd och Baltischort, som i öster ända mot Asien. Skyndom att ölja dessa exeripel genom att möta med jernväar, som från Östersjön leda inåt vårt land och rämst till bruksdistrikten, hvilka, dem förutan, äro dömda till döden. Det system, som hos oss -genomfört den nyare tidens fsigter i fråga om handelsfrihet, har, uttalom det på samma gång vi medgifva denna förtjenst, nog hänsynslöst följt laisseZ-aller-politikens grundsatser, i det den hvarken tänkt på någon appmuntran åt den inhemska industrieni den konkurrens, som är grundprincipen i denna politik, eller ens att medelbart genom ändamålsenligt anlagda jernvägar möjliggöra näringarnes fortlefvande. Oafsedt tillverkningspriset, som i utlandet nedbragts genom ändemålsenliga anordningar, kunna varor derifrån lättare bringas i vår egen marknad än från flera orter inom landet; och in1 dustrien kan således icke bestå i dessa vanlottade orter. Hvad särskildt angår jerntillverkningen och saknaden af understöd för densamma, må erinras att det storartade företag, våra jernvägsanläggningar innefatta, soi kunde hafva lyft vår jernindustrioch framkallat verkstäder, som motsvarat vår ministers i Petersburg förväntat påanbud från Sverge å rysk jernvägsmateriel, icke kan sägas hafva i Mon väsentlig mån bidragit till detta mål, men deromot lemnat efter sig skaror af arbetslösa, som inlockades på en för demsnart tillstängd väg, och en hop ingeniörer, som nu, ikasom arbetarne sjelfva, exporteras och tillgodoföra främmande länder de insigter de på landets bekostnad inbemtat. De smulor af tillverkningar för jernvägarnes behof, som kommit svenska jernabrikanter till del, hafva också till följd af detta astiga afstannande i jernvägsbyggnaderna försvunnit, och den stockning i allmänhet som deraf appkommit, har i ett så litet land som Sverge känts icke blott af industrien i sin helhet, men ännu mer af jordbruket, hvars alster under en såJan förlägenhet hafva mindre afsättning och som förty är ytterst känsligt för sådana stockningar. Detta omförmälande om brist på uppmuntran för den svenska industrien vid handhafvandet af våra stambanebyggnader likasom om le tvungna verkningarne at sättet för detta handhafvande, hvartill jag ber att i det följande få återkomma, har icke skett i ändamål att utkasta förebråelser åt jernvägsstyrelsen, för hvars: örfaringssätt jag då vill angifva en förklangsgrund. Ehuru jag sjelf, såsom dirigent af en bibaneanläggning, tagit alla de för densamma erforderliga lokomotiv och lastvagnar cke. allenast inom landet, men inom det län g tillhörde, och haft den tillfredsställelsen, att statens trafikstyrelse sedermera följt detta förelöme, hvilket bör bevisa, att jag ej misstagit mig, ir jag långt ifrån att blunda för de svårigheter, som kuma hafva mött dessa embetsmän att bryta banan för att uppmuntra vår jernförädling. Jag nämner det blott för att bevisa, att det torde blifva lättare att underhjelpa vår egen industri, om jernvägarne utföras genom enskilda än af staten sjelf: Men det är icke blott denna betänklighet jag hyser emot fortsättandet af jernvägarnes byggande .f staten sjelf, såsom detta hittills skett och, jag befarar det af åtskilliga tidens tecken, kunde komma att fortgå eller i ännu större skala åter uppagas. Jag utbeder mig derför att få betrakta saken jemväl från en annan synpunkt. Det lär icke kunna förnekas, att en bland de väsentligaste orsakerna, hvarför svenska statens iernvägsobligationer icke kunnat bibehålla det höga pris, som desamma åren 1858—60 betingade, legat leri, att staten tid efter annan upptagit flera minIre lån, i stället att på en gång negociera hela len för jernvägsbyggnaderna erforderliga summan. Hade denna senare utväg begagnats, så hade säserligen derigenom besparats millioner. Orsakerna, varför så ej skett, torde åter få sökas i den omständigheten, att representationen aldrig vågat oröfva det stora företaget i sin helhet, utan vid warje riksdag endast anvisat medel för den närnast tillstundande statsregleringsperioden och såandå lemnat öppet åt representanterna vid en komnande riksdag att agitera nya riktningar för de edan undersökta linierna. Så länge riksdag inräffade hvart tredje år, måste dock representatioen besluta sig att åtminstone för tre år i sender emna medel till. byggnadernas fortsättande, och ryerna måste under sådana förhållanden tagas beydligt större, än sedan de årliga riksdagarne indt, då representationen anser sig icke kunna ler böra besluta för ungra tid än det nästföljande ret. Men om äfven riksdagen ansåge sig böra fatta eslut om statens jernvägsbyggnaders fortsättande ör längre tid än ett år, kunde dock derigenom icke ågon visshet vinnas, att en kommande riksdag nsåge sig deraf bunden eller förhindrad att taga iken å nyo under öfvervägande och möj pprifva det en gång fattade beslutet. an ar i det hänseendet talande exempel, såsom vid ehandlingen af frågan om Södra stambanans rikting, der den en gång beslutna Lagalinien öfverafs, likasom vid 1867 års riksdag försöket att äfva föregående riksdagsbeslut om Nordvestra tambanans riktning hade goda utsigter att lyckas. Olägenheterna af denna osäkerhet i afseende på mfånget af jernvägsarbetenas bedrifvande under n längre tid hafva varit många och stora. Då nslagen sällan beviljats förr, än penningarne varit lldeles oundgängligen behöfliga, hafva svårigheerna att mot någorlunda drägliga vilkor dem ankaffa derigenom betydligen ökats. Likaledes har rnvägsbyggnadsstyrelsen, änder osäkerheten om ch i hvad mån de framställda förslagen biefve ntagna, icke kunnat i tillräckligt god tid på förand göra beställningar hvarken af erforderliga yggnadseffekter eller af den rörliga materielen, ch till följd af den korta tiden för beställningares effektuerande samt ojemnheten i afseende p ehofvet hafva våra inhemska industriidkare icke unnat anlägga erforderliga verkstäder för mateelens tillverkning eller inlåta sig i någon egentsa g täflan med utländningen om de erforderliga beällningarnes utförande. Den modlöshet hos industriidkaren, som måste ppstå, då han ständigt finner de utländska tillerkningarne erhålla företräde framför de inhema, har i afseende på våra jernfabrikat varit desto era naturlig, som staten under första åren af rnvägsbyggnadernas bedrifvande aldrig ens ifråsatt att genom beställningar uppmuntra den inemska tillverkningen, och äfven under senare en, då visserligen någon del af den rörliga marielen tillverkats inom landet, har dock större len tagits utifrån, hvarförutan nästan all till jernigsbyggnaderna begagnad rails varit utländsk: etta förhållande må visserligen till en del vara rrättigadt från frihandlarens synpunkt, men följn har varit, att några större anläggningar för lverkning af iernvägsmateriel inom landet icke ES beta a on TT) eg na Pr ICE -Bar ds