Aftonbladet – 30 januari 1869, sida 3

om ) DOrJaGe storartade jernvägsanläggningarna, harg en I setts åtminstone skola Medverka till att bibehåj tt I denna förlägenhet. En nödig omtanke om ind leIstrien nödgar således representationen att sö! na undanrödja de hinder för dess tidsenligare utvec il) ling, som möjligen må förefinnas i bristen på kor munikationer. Nationens förmåga i detta afseenc begränsar likväl omfattningen af hvarje förslag denna syftning; den redan ganska betydliga skul 1I hvari vi häfta till utlandet, inverkar menligt I la finansiella ställning. Någon vidare upptvng de as ) städes bör således icke ifrågasättas. I den öfve tygelse tillika, att jernvägars fortfarande byggand af staten genom dess egen försorg hvarken ö möjlig eller tillrådligt,har.man varit betänkt på vå en annans utväg deftill, och det förslag i detta a t. seende, som, enligt mig vid dessa sammanträde lemnadt uppdrag, nu underställes riksdagens prö et ning, Anne derpå ut att genom ett bolags för I sorg efter af regeringen godkända planer och kost ll nadsförslag anlägga jernvägar, antingen med ränte a ) garanti af staten eller med rätt för bolaget att a j ) staten i liqvid för banorna uppbära statsobligatio a ) Her till belopp, som begränsade anläggningarna a torde utgöra ett bidrag till lösandet at denna fö Il I samhället vigtiga fråga. Då jag med densamm II länge och oafbrutet sysselsatt mig, torde det till r låtas mig att jemte framläggandet af detta förslas s uttala mina egna åsigter i ämnet. å Det i Sverge hittills följda system, att genon å i 8 t 3 3 I statens egen försorg anlägga stambanor, var, då . I det antogs, en af nödvändigheten framtvingad ut väg, för att få jernvägar till stånd. Alldeles oer faren i dessa slags arbeten, hade man, i fråga om Köping—Hult-vägep, försökt att med tillhjeip af främmande kapital och entreprenörer åstadkomma jernvägar; men den erfarenhet man genom detta försök vann af utländska entreprenörers sätt att behandla dessa företag blef en allvarsam varning mot vidare beträdande af denna bana. Det var . I således med fullt skäl som regeringen, misströstande om möjligheten att annorledes erhålla detta, med afseende å tidens anspråk oumbärliga kommunikationsmedel, föreslog deras anläggande på statens bekostnad. Vid framställandet af detta förslag angaf regeringen, huru den tänkte sig fam eerne dragna genom de olika delarne at andet, på det sätt att välgerningarne deraf skulle någorlunda billigt fördelas, antagande derjemte, hurusom medelst lämpligt anlagda bibanor genom orternas försorg fördelarne kunde spridas jemväl till de trakter, som ej berördes af stambanorna. Men redan vid första pröfningen af det framlagda stambanenätet tvekade representationen att godkänna detsamma i sin helhet till utförande af staten, och man inskränkte sig till att besluta en linie från hufvudstaden till Göteborg med utgrening till Skåne. hvartill sedermera lagts en gren till brödrariket, en från hufvudstaden till Upsala och en från Katrineholm till Norrköping. De betydliga kostnader, hvartill dessa anläggningar uppgått, vådan för staten af att för anskaffande Hå medel dertill periodiskt uppträda såsom lånesökande på den utländska marknaden, och tvekan om lämpligheten för staten att fortfara med ett industrielt bygg nadsföretag, som börjar antaga alltför väldiga dimensioner, har ökat denna tvekan, och med undantag af den alltför långsamt framskridande fortsättningen af den nordvestra stambanan hafva sedan några år jernvägsbyggnaderna upphört, sedan jemväl den erfarenhet, som vunnits angående de estämda vilkoren för understöd till bibanor, afskräckt från anlitande af denna utväg. Jag har sjelf deraf någon erfarenhet, och min öfvertygelse är att den, som försökt dermed, icke gör om vågstycket. Emellertid kunna, såsom nämndt är, jernvägsbyggnaderna sägas vara afstannade. Tåtom oss kasta en blick på förhållandena dervid. 31 de af stambanorna genomskurna provinserna bafva efterband bibanor med låneunderstöd af staten kommit till stånd, och åtskilliga delar af landet bafva sålunda redan fått sitt angelägnaste behof af dessa kommunikationsmedel temligen tillfredsstäldt. Men andra sakna dem helt och hållet och hafva derigenom i den täflan, som i fråga om industri är dagens lösen, på ett betänkligt och för landet ganska kännbart sätt stannat efter. Bland, dessa torde i första rummet böra nämnas dels Östergötland, dels de norr och vester om hufvudstaden belägna prorinserna, dels hela den sydöstra delen af riket, eller Kalmar, Kronobergs och Blekinge län, som på en sträcka af 24 mil i längd samt 10 till 12 mil i bredd komma att sakna kommunikationsmedel, dels slutligen den i sydvestra delen mellan Jönköping och Göteborg å ena samt Skåne å andra dun eller en väsentlig del af Jönköpings, större delen af Kronobergs, södra delen af Elfsborgs och Hallands län, som på ett område af omkring 14 mil i fyrkant också längtar efter utfartsvägar för sina produkter. Bland dessa Ten har den förstnämada genom sin folkmängd och naturliga rikedom, de norr och vester om hufvudstaden belägna provinserna, såsom utgörande det utan jemförelse förnämsta området för landets vigtigaste industri, jernverksrörelsen, och tillhörande hufvudstadens naturliga handelsområde, icke allenast förtjent att vara, men också i sjelfva verket, innan stambanesystemet an0gs, utgjort föremålet för ne till jernvägsinläggningar samt på grund häraf vid uppgöranlet ä stambanegystemet också intagits deri. De friga, om också dervid förbisedda, torde likväl ill följd af sin. betydenhet och folkrikbet, icke tunna rättvisligen uteslutas för all delaktighet i le förmåner, som ett ordnadt kommunikations. ystem erbjuder jordbruket och näringarne, om nan icke vill till förmån för de med de nya kom ounikationerna gynnade provinserna döma all inlustri i de förra till undergång. Det a sakens natur, att, vid stambanesystenets godkännande af representationen, de delar af:. andet, som voro talrikast representerade, gjorde ina intressen gällande i fråga: om hvilka delar af ystemet först skulle genomföras, och sålunda stå f alla de provinser, i hvilka anläggning af jernägar först ifrågasattes, de här ofvannämnda enamt lottlösa, då jag icke räknar den lilla jernägsstump, som utan synnerlig nytta för landet3? nlades till Upsala, eller den korta vägen från Karineholm till Norrköping eller den ännu, kortare ll Wexiö. Följden härat har varit, att Östergötnd tillbakahållits i sin utveckling, att hufvudstaen ocir de till dess handelsområde hörande proinser, jernindustriens egentliga hemland och sådes framför alla i oundgängligt behof af jernväar, icke blott stannat i sin utveckling, utan gått Ilbaka på ett sätt, som hos fosterlandsvännen måe vppecka det allvarligaste bekymmer för hufudstadens och dessa orters närmaste framtid, samt tt de öfriga, dignande under bördan af en i sakad af näringslif hastigt tillväxande fattigvård. iodlösa sända dem af sina kraftfullaste söner, som ertill kunna bereda sig tillgång, till en annan erldsdel att söka ett bröd, som fosterlandet ej an bereda dem. 4 Denna stagnation i dessa provinsers industriella f, en oundviklig följd af bristen på kommunikaoner, påkallar uppmärksamhet på möjligheten af enna brists afhjelpande. Hvad först angår jerntillverkningen, så inser nuera enhvar att det husbebofssmide, som kan sägas tgöra karakteren af den svenska jerntillverkningen, ke kan uthärda konkurrensen med utlandets ofantga fabriker. Men förändringen till en tidsenlig farikstillverkning förutsätter ceftergifligen jernvägar, om sammanbinda koldistrikten med grufvorna och llen samt för produkterna bereda en utväg till ppna hamnar för att utan afbrott föra dem i arknaden. Under medgifvande häraf och med seende på det högst betänkliga tillstånd, hvari e provinser, som företrädesvis idka denna Sveres förnämsta industrigren, i saknad af kommukationer befinna sig, måste man erkänna, att etta oeftergifliga behof icke vidare kan förbises. rnvägarne äro — det har ofta blifvit sagdt — P stora ådror, som kringföra blodet i samhällsroppen, och der de stanna vid Köping, just iningen i det gamla Jernbärarland, eller vid huf1dstaden, der upphör blodomloppet. Enahanda : förhållandet med de öfriga orter, som sakna rnvägar, af hvilka Kalmar län, Småland och Ble