Aftonbladet – 9 januari 1869, sida 3

ferkände den försonande andan i föredraget n i men kristendom och verldsbildning höllos fö: I mycket åtskilda, äfven i verldsfaktorn uppenN barades ju Guds inflytande. En för sto ir I koncession till begäret att veta allt vöre de I deremot, då man antar, att Kristus velat sig ta upp alla sin tids kulturelement; med ;hans urkraft var detta mindre nödigt. tt) Den som axiom framställda satsen, att krile I stendom och verldsbildning söka hvarandra, I behöfde principielt bevisas, Detta bevis kan t hemtas ur väsendet af den ande, som idenna andliga verld är den oändlige Gudens-afbild rloch derför har 2 sferer, en central och en t I periferisk. Den centrala tillhör det religiösa t fifvet, behofvet af gemenskap med Gud, hvilket blott i kristendomen finner sin fulla till1 fredsställelse. Af naturen är menniskan ännu I ej hvad hon skall vara, hon måste först bli 1 det genom Jesu evangelium och Jesu förek bild, genom ånger och nyfödelse. Denandra sferen är den Fouiforekag menniskan, som 1 Iden oändlige Gudens ändliga afbild, måste som l ande höja sig öfver naturen, bli näturens 1 herre; först sin egen naturs genom att genombilda den till andens organ; sedan ock r) bli allpaturens herre. Denna uppgift fordrar insigt i naturen och dess lagar, hvilka så för Hoss ock ha en moraliskt-religiös betydelse. I För att sedligt beherrska lifvet i alla dess fenomen hörer vidare noggrann historisk forskI ning, historisk kritik, som vet att skilja det V väsentliga från den öfvergående formen. Alla. dessa specialforskningar måste sedan princiga sammanfattas i filosofien. I begreppet immelrike ligger från början den fordran, jatt allt jordiskt förklaras af andens ljus; lif; vet i Gud: och inverkningen på allt verldslif ) höra oskiljaktigt tillsamman. 1 Men praktiskt framstå nu ganska skilda . pagorlioner mellan kristna bildningen och verldsbildningen. Många af de gedignaste och älsk värdaste af. våra församlingsmedlemmar ha en djup kristlig genombildning utan verldsbildning; -de stå derigenom på en sedlig-religiös höjd, till hvilken vi ödmjukt skåda upp; äfven ge dem ofta egendomliga lefnadsförhållanden en verldslig insigt, en takt och skarpblick, hvarigenom Serkjsbildsiagen liksom ersättes dem. Men der missförbållandet mellan kristlig och verldslig bildning med fullt medvetande egensinnigt och fåfängligt fasthålles, der uppstår en stor skada. I ystringsordet: blott bibeln-och ingen annan religiös bok, blott kristlig, religiös bildning och ingen verldsbildning, betecknar en sorglig förvillelse. Här ligger ock i missionsväsendet en djup skada, hvarigenom manredan hundra gånger. stängt för sig sjelf dörrarne tillhedningarnes bjertan. Hvarför hade Paulus en så omätlig framgång äfven bland kultarfolken? Jo, emedan Panlus var en helt annorlunda genombildad man än våra missionärer. Dessa utgå från en alldeles falsk princip, då de alltjemnt uppfatta och framställa hedendomen blott som ett satans foster och follkomligt misskänna de guddemliga uppenbarelser, som dock. äfven deri finnas. En sådan verldsåsigt, som helt och hållet saknar filosofisk fonumbildning, är ej mer sann och derför ej eller kristlig. Sträfvandena hos Indiens upplysta hedningar behöfde filosofiskt bildade kristna missionärer, då nu missionärerna faktiskt stå i filosofisk bildning långt under brahminerna. Pietismen med sin ensidiga mission skall derför ock mot Indiens hedendom intet uträtta. Men å andra sidan ges det nu visserligen ock en verldsbildning utan kristlig genombildning. En menniska, som lider denna brist, som blott dväljes i periferien utan att söka centrallifvet, blir derigenom som Faust söndersliten, han förlorar sig vetenskapligt och artistiskt i det enskilda. Deremot må vi ej beller misskänna: det ges hos samtider ea verldsbildning, som ulan att vara specifikt kristlig, dock är genomträngd af moraliski-religiösa substanser. Denna bildning representerar t. ex. Auerbach. Referenten har framställt hwnom som panteismens representant och jemte andra romanförfattare förkastat honom som okristen. En sådan fördömelse kan jag ej förstå och ej gilla. Romanen: är en ganska vigtig diktform, välsignelserik eller förderflig i öet mätt. Men ha då verkligen Auerbachs romaner en dålig riktning? Tvärtom, le. vittna om sedligt allvar, om moraliskteeligiös bildning: Öfver panteismen har ock referenten alltför ätt sväfvat. Det är i och för sig redan ett vagt begrepp att tala om panteism, då man vill beteckna den immanernta verldsåsigten, hvilten fattar natur och ande som ett, som särkilda manifestationer af den ende Guden. Jenna åsigt är nu ingalunda en öfvervannen tåndpunkt, såsom referenten menar, den är u ock dea af honom så högt ställde Schleierrachers åsigt, som ju utgick från identitetslosofien. På samma grund stodo ock Göthe ch bröderne Humboldt. Med stor orätt slår eferenten panteism och ateism tillsamman; värtom höra den immanenta verldsåsigtens epresentanter som idealister till materialismens fgjordaste motståndare; ja det är de motstånare, hvilka segern öfver materialismen enast kan lyckas. Visserligen är, materialisen den största fara, som hotar kristendonen, den gemensamme fienden till alla relilösa riktningar. I Schweiz har tör öfrigt naterialismen som system, som princip oci na, ingen makt, han är der ingenstädes prinFrankrike i den s.k. positiva ip, såsom i F tosofien; i Italien deremot griper han förkräckligt kring sig och i Ryssland förklara g de yppersta skalder och romanförfattare ;r materialismen och ateismen. Besegras kan iaterialismen blott genom att ingå på den. stt andelifvets vilkor bero på det lekamliga tvets substrat, denna monism 1 motsäåts till ualisinen af kropp och själ, måste öpet erkännas; blott må ej, såsom materiasmen vör. anden nekas som ecen efor. Nor