veta, det är lögnen och intonssövdisdn, det egentligen osanna ocu förstockade i materialismen. För ötrigt bör ock erkännas, att minga materialister, t.ex. Moleschott, omedvetet äro genomträngda af-kristlig sedlighet, Omock genom inkonseqvens. Den antites, hvarmed referenten slutade, Forsbing Sr Den låter så: ighetens ande, som är förnyad och nyfödd af Guds ande, utransakar. all ting, oe Guds djuphet, än mer då de jordiska tingen. iskussioner blef sedan matt; från basler ortodoxa sidan yrkades: Kristendomen behöfver hvarken ombildning -eller bildning för att bli hvad hon är; bildning behöfs alls ej 0. 5 Vv. Två tyska gäster aflade vittnesbörd på det omtyckta sättet. Oss synes, att i referentens föredrag verldsbildningens begrepp fattades för obestämdt. Det hade bort skiljas mellan den egentligen stränga vetenskapen och den mer praktiskt förvärfvade bildningen, menniskokännedomen och verldserfarenheten. Hvad angår kristendomens förhållande till vetenskapen, så måste af alla, som tro att det ges blott en sanning och att denna sanning kan ernås, den visshet vidhållas, atttro och vetande måste slutligen finnas vid e!6 mål; en vetenskaplig sanning kan derför aldrig bli farlig för religionen. Det enda, som verkligen är en fara i teologien, som i vetenskapen, är det förtidiga afslatandet, äflan att ha en färdig sanning, dogmatismen, hvilken visserligen lika ofta föfekommer i filosofien som i teologien. Kristendomens förhållande till konsten hade bort grundligare utredas, då i vår tid så många och betydande röster proklamera konsten som den afdöende religionens legitima arftagerska och vänta frälsningen från skönhetens makt. Här borde påpekats skilnaden mellan det formalsköna och det sedligt sköna. Det senare kan blott under kristendomens inflytelse vinna sin fulla utbildning; men å andra sidan är ock först den sedlighet en sann kristlig, som ej vet af något tvång, utan framgått till glad, fri, sig sjelf knappt medveten skönhet. Vid den stora makt, som skönheten eger öfver menniskobjertat, kan och bör ingen kristen förhålla sig likgiltig dertill, minst en predikant och jälasörjare. En konst åtminstone borde han förstå och det tillv dess höga stil, talekonsten. Om det är önskligt, att han derjemte ock idkar någow annan Könst, må lem näs derhän; oss synes det mer ligga i kristligt intresse att inskränka den till mödesak blifna, musis invitis, drifna konstdilettantismen (företrädesvis i musik och poesi), än attnära den, och deremot mer arbeta på sinne och förstånd för det sköna, för estetisk och konsthistorisk bildning. : Såvidt referentens arbete hufvudsakligen afsåg prestens ställning till verldsbildningen, ha vi särdeles saknat en ting, nemligen fordran på bättre pedagogisk bildning. Denna är tyvärr ofta bristfällig ock blir bedröfligt åsidosatt. Man tänke på predikningar och religionsundervisning öcH utsväfningarne till höger och Venster. Mer vigt måste läggas på Rafördiena studium. Detta förer oss in på det ofvaån antydda området, den praktiska verldsbildningen, mevniskokännedomen och verldserfarenheten. Vi må då erinra om Göthes ord: Tro lifvet, det lärer bättre än talåre och bok, dock ej i mening att som umbärliga vilja framställa det allvarliga studiet af lifsfrågorna och den förkofran som hemtas ur god litterator. Hvad man ej blott af alla prester utan af hvar bildad kristen i vår tid, hvilken på något sätt vill kraftigt och medverkande ingripa i verlden, framför allt måste önska, det är kännedom samt fortsatt praktiskt och teoretiskt studium af de sociala frågorna. Så mycket man må anmärka mot den inre missionen för dess på själsslafveri och politisk osjelfständighet riktade tendens samt dess tilltag att statuera en skarp skilnad mellan missionerande kristne och-atan dem ohjelp-) Tiga hedningar inom sjelfva kristenheten, måste dock erkännas dess förtjenst i flera länder om en djupgående forskning i de sociala förhållandena. Äfven af materialisterna och egentliga socialister är här mycket att lära. Framför allt på detta område gäller ordet:! den som vill besegra verlden, måste känna henne. Social bildning förutsätter ock politisk bildning. Och redan fosterlandskärleken förbju-! der oss likgiltighet för de börgerliga förhållandena. Så må då intet menskligt förbli fallt främmande för den kristne; men det är nog att på ett område verka som fackman och förvärfva den sedligt religiösa takt, som försäkrar honom om förstånd och omdöme i alla rent menskliga ting. Kristendom och verlds-) bildning höra samman, så visst som Guds rike är en sördeg, som bör genomsyra alla menskliga förhållanden. Men när skall Sverge få ett presterskap, som lika djupt och lifligt uppfattar denna sanning som det Schweiziska?