Aftonbladet – 9 januari 1869, sida 3

; Nad vill dö, gosse? Fortsätta leken, min genes ral, svarade Miguel: och på stunden gar generalen honom San Fernandokorset: ag visste knappt till mig af gädje och rusade fram för att omfamna min gosse, men i detsamma kom en af de der tjutande vildarne störtande fram och sårade en af våra soldater, som föll, nästan vid mina fötter. Såå sade jag och ryckte geväret från den fallne ;du skall icke mörda någon kristen mera; och jag affärdade honom genast, och när jag så kommit i fa ten skickade jag två andra samna väg; och så följde jag med gossarnpe som rjorde anfa I med fälld bajonett, och så fingo morerna: vingar på fötterna, skall jag säga, :y ow deras :händer äro tunga og t-bandge. mänget, så äro deras fötter icke mindre lätta flykten. Så blef-det afton och jag gaf: mig ut att söka min mulåsna, men som hon icke var road af krigsbullret had hon, som ett fredligt kreatur; gifvit sig af till Ceuta och sökt skydd dör. ; ; Den samma qvällen, fortfor Juan Joså i sin berättelse, blef der ett-oväder som jag tror ej sedan verldens-.skapelse varit värre. Jag trodde att stormen, reguet och: hafvet, skulle. göra slut på jorden. Men andra morsonen voro vi lika glada igen och djefvalen ick se att han inte kan skrämma spanviorer hvarkenmed elementernas raseri eller med morernas.. Nå, det första jag gjorde. var att marschera till lägret för att: få språka litet med gossarne, ty som jag nyss sade, det var cke tid dertill första dagen: När jag kommer fram, får jag se gardet ensämt uppstäldt, med musik och allt. Hvad skall det betyda? tänker jag. Hvarföre är det der resementet ensamt marschfärdigt? Inga tmorer Ha hörts af, det jag vet. Det der-såg mig besynnerligt ut. Men jag gick på, ialla fall. Nå, musiken spele upp och det var mycket