Aftonbladet – 9 januari 1869, sida 3

rt MN LK roligt att höra, och när — det var slut, steg öfversten fram och höll ett tal, och det har jag lärt mig utantill, ty det har stått i tidningarne, och jag har låtit läsa det för mig, tills jag kunde det. Och det låter så här: ÖOfvergeneralen har med stor tillfredsstälelse rfarit att en soldat af gardet, som jag har den äran att kommendera, om aftonen den 4 November, varseblifvit en sin vän och kamrat sårad och i mörernas våld, samt, lif-. vadvaf de ädlaste känslor, beväpnad med sin bajonett, ensam störtat emot den fiendtliga truppen, nedhuggit dem som qvarhöllo hans kamrat, befriat denne och, med mera omsorg för hans än för sitt eget Nf; ryckt honom andan en säker död, genom att: på sina axlar vära honom tillbaka till sitt kompani; och som öfvergeneralen högeligen önskar att. ofentligen tillkännagifva sin beundran för denna öreoimg af krig rens mod och den krist1es deltagande, låter ban härmed. tillställa lenne soldaten guldmedalj som af Ateneum Cadiz blifvit präglad till belöning för ädla jedrifter, hvatföre denne soldat änmodas att tiga fram för fronten, för att mottaga den utmärkelse som... . Juan Joså, som hittills med stor ifver och lytande svada upprepat talet, tvärstannade u då han skulle nämna: soldatens namn, ch det -tycktes -som om detta fastnat hoom i halsen: Nåvälv, sade hans hustru lifligt upptagen f berättelsen, än sedan, Juan Jose? Fortar, då. s ; Se, jag blef så upprörd när jag skulle äga hvem det var, som steg fram ur ledet ör att mottaga guldmedaljen, ty det var...n Hvem var det? -Hvarför kan du ej säga let? 4 (Forts. följer.)