Aftonbladet – 24 oktober 1868, sida 3

med nöje att sångerskan gjort icke eå få Hleller obetydande framsteg i dess behandling, I hvadan det rent musikaliska föredraget framIstod såsom mer än oklanderligt; men af den I konstnärliga eld som genomvärmer ett parti Joch gör att det tolkar ett menniskohjertas I djupaste och lifligaste rörelser förnams knappt en gnista under rollens utförande. Vi anse oss skyldiga att anmärka detta, då mycket hos den unga artisten antyder att det icke är begåfningen som saknas, utan den grad af energi och mod som fordras för att gifva den luft, och då fortsatta uppträdanden med roller, som endast och allenast mer eller mindre korrekt och smakfullt sjungas, svårligen kunna föra henne framåt och uppåt till den sanna konstnärlighetens mål, Fröken Widebergs uppträdande såsom Mathilde i Wilhelm Tell öfverträffade ej, men motsvarade. fullkomligt de icke ringa förhopppingar, man grundat på hennes första debut i Gounods Sylviaa Fröken Wideberg har icke blott en vacker och angenäm röst, utan en synnerligen karakteristisk, en, hvars egendomliga välljud man ögonblickligen skulle känna igen bland hundrade andra stämmor, vi veta icke egentligen hvarpå, blott att vi sällan eller aldrig hört ett instrument, hvarom hennes till timbre och halt väsentligen påminner. Sannt och rent musikalisk, samt grundligt bildad i en förträfflig skola, förvaltar den lofvande artisten väl den rikedom, hvaraf hon sålunda är i besittning, och i ett parti af så lyrisk karakter som Mathildas samverkade stämma och metod i sällspordt innerlig förening till auditoriets, genom lifligt bifall betygade, varma tillfredsställelse. De få momenter, hvari dramatiskt färglif måste göra sig gällande, vittnade emellertid att äfven för fröken Wideberg denna sida af konsten tillsvidare är temligen främmande; i andra aktens scener tycktes oss det idylliska alltför allenaherrskande öfver föredrag som aktion, och i den tredje akten, der finalens musikaliska stympande gör fordringarne på skådespelerskan dess större, och der artisten i fru Strandbergs ttomordentliga eld och lif har ett verkligt lysande föredöme, att, med de modifikationer som uppgiften kräfver, ställa sig till efterrättelse, var hennes hållning i det allra närmaste den likgiltiga ågkådarinnans. Då här är fråga om fröken Widebergs andra roll säga vi icke detts såsom ett klander. Vi vilja blott varna henne från att invagga sig i uteslutande förtröstan på det musikaliska i uppgifterna; ett missgrepp, som redan gjort alltför mången rikt begäfvad sångerska på vår scen blott halft välgörande i det musikaliska dramats tjenst. Fröken Memsen, som uppträdde i Hedvigs på vår scen till en obetydlighet reducerade, parti, löste denna uppgift med rätt mycken (ramgång, och anföraren för Gesslers knektar itergafs tillfälligtvis af en sångare, i hvars föredrag nybörjarens rädsla icke hindrade en präktig tenor jemte berömvärd korrekthet i ntonationen att göra sig gällande och lofva vodt. Såväl i Hvita Frun som i Wilhelm Fell har man med odelad, riklig tillfredsstälelse fått igenkänna och hylla de ovärderliga örtjenster, som i partier, sådana som Georges och Arnolds, gjort hr Arnoldsson till publi(ens förklarade ens sköna trio i Rossinis storverk är, förtom ett nurhmer som ensamt för sig skulle unna betrygga sin mästares odödlighet, illika ett glänsande prof på den vackra tåndpunkt vår lyriska scen för närvarande onehar, Mindre teaterns italienska sångsällskap gaf gr Verdis Rigoletto med afgjord framgång ch under stormande bifall. Signor Mendiooz och signora Dealti Guadagnini skördade erkliga triumfer i Rigolettos och Gildas arti, och truppen i dess helhet uppsvingade ig med denna representation till en hög ang i allmänhetens ynnest. Till en närare redogörelse återkomma vi med det naraste. ! l gunstling. Den andra ak-l Ht vv rr RR