kossofs afrättning. Ett eget öde har roat sig med att någon gång med helt mystiska omständigheter omgifva dessa stora och förnäma ryssars slut, hvilka spelat en mörk och tragisk roll uti de olycksaliga polska angelägenheterna. Några månader hade knappast förflutit förr än en annan betydande man, den mest oböjliga och metodiska representanten för den ryska politikens nya tendenser, Nicolaus Miliutien, plötsligt träffades af ett slaganfall, som åtminstone för en lång tid gjorde honom ötjenstbar, det var i December 1866. Miliutin hade efterträdt Platanof såsom statssekreterare för de polska ärendena, och på denna nya post hade han endast fortsatt tilllämpandet af det sociala, Politiska och religlösa ombildningssystem i de polska provinserna, hvars hårdnackade befrämjare han hade varit, då detta oförmodade slag helt plötsligt hejdade honom midt på sin bana. Det var en verklig kris för den politik, som Miliutin representerade, och jag vill tillägga, äfven för hans vänners lycka.