Aftonbladet – 20 augusti 1868, sida 3

oriktig afdelning. I de misstag, som i sådant fall inträffade, hade således styrelson ingen andel. Den första afdelningen skulle enligt programmet upptaga svensk boskap, delad i två kategorier: herregårdsrace och landtrace. Men dessa benämningar äro oegentliga eller illusoriska, ty på sin höjd kan den i det nord: liga Norrland förekommande fjellracen betraktas såsom en ren och oblandad svensk race. Den är vanligast till färgen hvit eller hvitgul, stundom svart eller brunfläckig; korna äro oftast kulliga; djuren äro småväxta till följd af knapp, ofta till svält gränsande, vinterutfodring. Sedan de på de rika fjellbetena återvunnit det behöfliga hullet, lemna de vanligen en ganska fet mjölk. Erfarenheten har bevisat, att fjellracen, förd ned åt landet, lemnar en rätt god mjölkafkastning efter riklig utfodring; men vi anse det ändå tvifvelaktigt om denna race lönar sig att bibehålla ren nedåt landet, och skall den, vare sig medelst inafvel eller korsning, förädlas, så atgår dertill lång tid, och kostnaden dervid blir jemförelsevis så stor, att den senare återgäldas vida bättre och snarare om förädlingsarbetet och den rikligare utfodringen användes på kor af sådana stammar, som redan hafva bättre blod uti sig. Emellertid anse vi det både rätt och intressant, att stamholländeri-styrelsen och landtbruksakademien låtit uppköpa kor af ren fjellrace och att de nu blefvo utställda, emedan annars hade icke någon ren svensk boskap förekommit vid mötet. De 4 från experimentalfältet exponerade fjellkorna hade efter ditkomsten förliden höst lemnat en ganska god mjölkafkastning (586, 557, 484 och 555 k:r), men de ha också erhållit riklig utfodring, och vi betvifla att den genom mjölkafkastningen blifvit godtgjord. Troligen skulle ej fjellkorna erhålla någon särdeles afsättning nedåt landet, om icke dels priset å dem vanligen är ganska lågt, och dels tillgången på kor med större kroppsbyggnad är jemförelseVis XNappBland alla de utställda kreaturen (till antalet 65) af herregårdsrace betvifla vi högeligen att något enda rätteligen kan hänföras till svensk race; vill man åter säga: försvenskad race — så alltför gerna. Men då uppstår en ganska svårbesvarad fråga: huru många generationer skola gå om, innan en stam, uppkommen af djur på fädernet eller mödernet af utländsk race, rätteligen blir försvenskad? Det har också alltid förekommit oss såsom ett koketteri, då vi hört landtmän med en viss stolthet tala om sina rena svenska kor,, gent emot de af erkänd utländsk härkomst. Den egentliga skilnaden emellan dem, hvad härkomsten beträffar, har synts oss vara, att de förras har blifvit förgäten, då de senares åter ännu har varit i friskt minne. De förras karakteristiska racekännetecken hafva visserligen ofta, till följd af en fortsatt uppblandning med andra racer, utjemnats. Men den fremmande härkomsten har dock ej fullkomligt utplånats. Åtskilliga stammar hafva vårdats bättre, andra sämre; men hvilka äro de kännetecken som bekräfta att i deras ådror rinner det äkta, svenska koblodet ? Vår åsigt om ohållbarheten af benämningen svensk boskap — såvida dermed skall förstås boskap af svensk race — skulle ganska säkert godkännas af hvar och en som kom i tillfälle och gaf sig tid att närmare jemföra de kreatu styper som vid mötet förekommo både under kategorien herregårdsrace och landtrace. Egnade man sin uppmärksamhet t. ex. åt de prisbelönta djuren, så insåg man ganska snart att de af hr Wern på Stjernsund utställda, af hvilka en tjur och en ko erhöllo första priset; likaledes att den af hr von Hoffsten på Åkerby utställda tjuren, som erhöll tredje priset; vidare att de af hr Björkenstam på Hacksta, hr Cervin på Hesselby och hr Fogelmark på Wall utställda korna, hvilka erhöllo andra och tredje priset, och slutligen att de af hr Tersmeden på Hinseberg, hr Walden på Hakunge och hr von Bahr på Malstanäs utställda qvigorna, som erhöllo 1:a, 2:a och 3:e priset — samtlige härstammade från olika utländska racer, hvilka tidigare eller senare blifvit här i lanlet spridda. Då djurens inom denna afdelning närkomst uppgafs, träffade man t. ex. Ströms olmsoch Tidö-race o. s. v. Det är dock notoriskt, att den förstnämde racen uppkomnit genom de tjurar och kor, som Carl XI ät införa (troligen frän Holland) till Strömsrolm och Kungsör, och att Tidö-racen billades af Galloway-racen, som frih. v. Kantow lät inkomma till Tidön. Lika påfallande var det att de djur, som vf deras egare blifvit hänförda till kategorien landtrace hade (naturligtvis med undantag af fjellkorna) utländskt blod i sina ådror, huru utspädt och uppblandadt, och för rikigheten af denna åsigt talar äfven den omständigheten att förstnämnde djur voro hemma . provinser, der från lång tid tillbaka och sedan alltjemt vidare, på alla större egendonar afvelsdjur af utländska racer förefunnits och förekomma, hvilka sedermera blifvit pridda i trakten. Men hvad som berättigade utställningen af len stora gruppen svensk boskap, huru egentlig sjelfva benämningen än är, till så stor ippmärksamhet, var det att samtliga djuren voro utmärkt vackra och väl vårdade. Man äg att deras egare bemödat sig att förädla lem, antingen genom en längre fortsatt inufvel — såsom fallet var t. ex. med den särleles vackra kostammen, som hr Meijer på Marielund med stor sakkännedom bildat — ller genom inympning af ädlare blod. Att jegge metoderna lemnat tillfredsställande reSETT OETATINENDET ESEEETESEEENEEE S