Aftonbladet – 21 november 1867, sida 3

ett är mig ännu ej rätt klart, då jag betänker att det är hos den fattige eom medlidandet svider skarpast, och att millionärens stora gåfva ej i aflägsnaste mån fordrar samma uppoffring som den torftiga dagarbetarens ringa skärf: äro de med timliga gåfvor mest välsignade i allmänhet mera förstockade i sina hjertan, så att de ej gripa nog djupti pungen för att känna det svida, eller äro de i allmänhet skuldfriare, så att ej det qvalda bröstet behöfver ge sig luftiså uppoffringsfulla gåfvor? Dock äfven det skall väl en gång bli tydligt för den som redligt och ödmjukt forskar efter sanningen. Hvad författaren, utan tvifvel lika träffande som skönt, yttrar om att Gud ej vore någon riktig Gud, om han eji hvarje ögonblick, för sina outransakliga afsigter, befallde öfver naturkrafterna, såsom sina tjensteandar, kan jag ännu ej fullt följa eller fatta; han lyfter sig här till de spekulativa rymder, som det blotta förnuftet endast med undran och häpenhet beträder. Det erinrar mig om en lika sinnrik som ljuft gemytlig skildring i en af den fromme Krummachers rörande små uppbyggelseekrifter. Den käre Guden — så ungefär föllo sig orden — sitter om morgonen såsom en rik godsegare i sitt arbetsrum och hans fogdar inträda framför bonom. Då säger han till den ene fogden: ?Gå till den trogne fjenarens boning med bröd och kläder åt honom och hans barn!? och till den andre: ?Gå och bringa tuktan öfver denne orättfärdige och hela hens hus!? Så fyller den allsmäktige, likkom en god husbonde, sin dag med tusende -omtankar. — Sådan var åtminstone tankegången om ej uttrycken. Den enkla, naiva tonen gjorde ett oemotståndligt intryck; men jag frågade mig då, om den bäste husbonden är den, som ständigt sänder sina fogdar fram och åter i allehanda ärenden och blandar sig ialla detaljer, eller den, som i stort ordnar regeln för de underhafvandes sjelfverksamhet och uppfostrar dem till känsla af ansvarighet och -sjelfaktning. Så frågar jag mig ännu: Hvilket är ödmjukare och menskligare, att tro på en skapare, som för alla evigheter präglat sin allgodhet och allvishet i oförgängliga lagar, eller att tänka oss honom såsom med mensklig beskäftighet oupphörligen ryckande på trådarne till sin verldsmekaniem. Jag hoppas att menniskor, äfven med sådana onkär, kunna i Honom finna sitt lif, sin rörelse och hela sin varelse. Och härmed ter jag afsked af den vördade författaren och tackar honom för det lärorika och vänliga samtalet. Theologie Studiosus.