Aftonbladet – 21 november 1867, sida 3

Ytterligare i anledning af det norrländska herdabrefvet. Till utgifoaren af Aftonbladet. Jag är särdeles glad öfver att en insändare hr L., som, om han också icke sjelf kallar sig för kyrkans målsman, i allt väsentligt representerar dess grundsatser, undanröjt mina tvifvel:mål om behörigheten af att genom hjelpsändningar till norrländningarne mildra eller afböja det särskilda streff, som de nu lida för sica synder. Jag är tacksam för den vänligt faderliga tonen, som röjer en lärares sinne och hjerta, men äfven för den frisinnighet, hvarmed -han, om jag annars förstått honom rätt, uppoffrar biskop Beckmans antagande, att det var par prefrence den speciella synden att läsa otrosskrifter, som gifvit anledningen till den norrländska hungersnöden. Han ins stämmer deri fullkomligt med mig, att han anser hemsökelsen ämnad till ett memento -ej blott åt polarlandet, utan åt hela landet; ja, jag vill gå så långt att säga, att hvarje uppenbarelse af Guds allmakt i naturen är en röst, som talar till hela.. menniskoslägtet sin mejestätiska, kärleksfullt allvarliga varning. I ett afseende missförstår han mig mycket, nemligen om han tror att jeg endast ville sätta skogsafverkningen och vårdslösheten i dikniog, i stället för läsningen af otrosskrifterna. Jag är ännu alltför ung stadent af vetenskapernas vetenskap — hvilket jag ej kan erkänna filosofien vara — för att så tydligt i hvarje fenomen igenkänna Guds finger, att jag kan urskilja om den gudomliga agan gäller skogsafverkan eller andra synder, och jag tror att det i allmänhet fordras mycken andiig öfning och lärdom för att i fenomenverlden igenkänna ej blott Guds finger, men särskildt det håll, hvartåt det för tillfället pekar. Vore det ej kanske bäst att öfverlåta tolkningen derat åt hvarje särskildt samvete? I annat fall kan det ju hända, stt särskilda individer lösa samma heliga symbolspräk i alldeles olika mening. Den vördade författaren har med hög grad af filologisk finhet tolkat medlidandet såsom ett ?lidande med? de af försynens stratfdomar krossade äfven i yttre mening, så att medlidandet blir ett straff också för medlidarens synder. I och med vårt deltagande i nörrländningarnes nöd få vi nemligen vedergällviogen för våra egna öfverträdelser, som tvingar oss att ge bort en del af vär egendom åt andra och derigenom öka dyr: heten och införa nöden midt ibland oss sjelfva. Denna förklaring är så klar och slående, att man ej kan komma ifrån henne, sedan hon engång blifvit framställd. Deremot erkänner jag villigt och ödmjukt, att jag icke skulle af mig sjelt bafva kommit på den. Och denna åsigt är mig så mycket dyrbarare, som den vidgar blicken utöfver fosterjordens trånga gränser och riktar den äfven på andra folkslags syndabörda, hvilka i känslan derai insända hvad på verldens språk kallas fri kostiga gäfvor, men hvad efter en högre fattning skulle bevämnas ångestfulla synda suckar till våra Jidande bröder. Huru ta lande dessa ur ett qvaldt bröst frampres sade suckar, som fört med sig skeppslaster a säd och guld från våra egna och från af lägsna stränder, från britiska, tyska, ja till oct med amerikanska kristendomsbröder! Blot