Aftonbladet – 21 november 1867, sida 3

ligheter, som genom en betryggad ekono misk ställning känna sig uppmanade at egna sina andliga krafter åt fäderneslandet: tjenst. Kan detta nu icke ske på direk väg för individen, genom ett omedelbar ingripande och deltagande i utvecklingens statslifvets, gång, blott derför att man hän delsevisg råkar vara döpt så eller så elle icke döpt alls, så uppkommer i sanning er i högsta mån obehaglig samhällsställning och utbyte af fosterland blir ett bedröfligi behof. Detsamma, och i ännu högre mån gäller om alla de fall, der af politiska or saker, såsom t. ex. i Polen, individen rent: af förhindras att inom dess egna gränser verka något för sitt land. Den polska na tionens föredöme i utvandringsfrågan är emellertid efterföljansvärdt. Polackarse hålie ut i det längsta innan de skiljas vid hem. landets jord; det har i sanning icke varit nyck, som dikterat den polska emigratio: nen, utan czerens bödelsbila -— en stälhård nödvändighet, Deremot anse vi, att i länder med ett fritt samhällsskick, sådant Sverge, Norge, Schweiz förete, miss. nöje med vissa bestående förhållanden icke berättigar den enskilde att undandraga sina krafter fäderneslandets tjenst. medan han har fältet för sin verksamhet öppet bör han ock beträda detsamma och icke söka sig en annan lefnadssfer blott derför ait han der har ett mindre motstånd att bekämpa än bemma. Skulle alla tänka så och handla i enlighet med så lösa principer, så skulle snart folkutvecklingens bjul stanna i sin gång framät. Bjelfva kampen emot de bestående och qvarstående bristerna i sanihällelifvet är ju för den bildade och verksamme anden just qvintessencen af hans tillvaro. Biskop Monrads flyttning från det fria Danmark till Nya Seeland kan derför endast betecknas såsom ett förtvifladt steg? Men till förtviflan har ingen menniska rättighet och minst då hon lefver i ett land, hvars lagar tillåta henne att verka fritt. Att i vår tid misströsta om en helig ids framgång eller en historiskt berättigad nationalitets fortfarande fria existens, bevisar icke kraft. Likaväl som krigaren har både rättighet och skyldighet att stupa för fäderneslandet på ärans fält?, äfven då segern är oviss, likaväl bör ock tänkaren kuuna arbeta för sitt lands ära, detta land, hvars fria institutioner och upphöjda anda det ju är, hvilka han i så väsentlig mån har att tacka för den ståndpunkt hans till ännu högre frihet och fullkomlighet sträfvande personlighet intager. Hvad särskilt den sieta af de nämnda utvandringsgrupperna vidkommer, torde vi än böra nämna nägra ord, Till Amerika invandra äfven söner af andra verldsdelar än Europa, kanaker från Sundvichsöarne, kineser m. fl. Till Kalifornien allenast kommo under guldfeberns inflytande icke mindre än 16,714 söner af det himmelska rikei?, Vi skola dock i det efterföljande endast hålla oss till den europeiska utvandringen, den från öster till vester — icke den från veser till öster, hvilga båda sammanträffa i det stolta Amerika. Men till och med inom sjelfva Amerika pågår en ständig utvandring från öster till Pden stora vestern?. BHålunda har större delen af Nordamerikas kontinent blifvit öfversvämmad af den svällande yankee-strömmen. Anpexstioner på fredlig, balffredlig eller blodbestänkt väg ha ledt till detta mål; ja till och med direkie landköp ha snvändts såsom medel att vidga stjernbanerets verkningefält. Och hvarest detta planterats ha på obegripligt kort tid välstånd, frihet och ordning blorastrat upp. — Om den europeiska utvandringsformen framkallas af längten efter frihet, och individea under inflylandet af densamma lemnar sitt fädernesland och söker sig ett nytt, så bär deremot den amerikanska utvandringen en afgjord patriotisk prägel. Verldsdelen Amerika heter fäderneslandet — och det är denna i hela sin vidd som skall vinnas för den högsta kultur.