skadas, så lärer sådant af Rikets Ständer med ej mindre välbehag anses?. Slutligen erinrade N. derom, att han i 40 år användt sina nätter och dagar till arbete såväl insom utrikes till fäderneslandets tjenst, i omständigheter som ständerna sjelfva borde inse att ljus behöfdes, och han bade dervid underkastat sig allehanda förtretligheter, många förföljelser, oförtjenta tillmälen och karakterer, samt vidkänts stora kostnader — allt detta och mer till hade icke kunnat förhålla hans nit.? Mitt hufvud — skrifver han — är sönderbråkadt, min syn förmörkad, mitt bröst förderfvadt, mina lifskrafter förtärda och en ansenlig del af min förmögenhet använd, allt detta till fosterlandets bästa, Guds ära, lagens helgd, regeringssättets bestånd och frihetens befästande.? — Frågan som ständerna nu hade att afgöra var helt simpliciter den: antingen skulle de mottaga hans föräring, och om dertill svarades ja, så skulle memorialet genast och endast till dem aflemnas ; svarades nej, så skulle arbetet inom aftonens lopp vara förstördt — men jag kan ej fördölja — tillägger N. — det ständerna i senare fallet göra sig sjelfva, deras hemmavarande medbröder och efterkommande, en skada, som törhända i tiden aldrig repareras eller förlåtas kan. Det må äfven då aldrig mera efterfrågas orsaken till de allmänt öfverklagade oredorna i landet, mindre någon bot deremot?. Vi hafva åt denna framställning egnat så stor utförlighet, dels för attantyda den kraft som han utvecklade och huru han lade vigt å att ställa sig under ständernas beskydd. et var klart att rådet ifrigt bemödade sig att få hans memorial undertryckt, ty uti detsamma fanns många stränga beskyllningar, många nyttiga förslag, men äfven sådana som voro både i hög grad besynnerliga och overkställbara. Karakteristiskt är det sätt hvarpå de särskilda stånden i afseende på tiden behandlade Nordencrantz framställning om det stora arbetets utdelande bland ständerna. Borgareståndet företog saken två dagar efter det första memorialets mottagande — och Pförenade sig om samma beslut som ridderskapet och adeln framdeles behagade fatta?. Bondeståndet likaså den 8 November. På riddarhuset der saken flera gånger föredrogs och lifligt diskuterades, afgjordes den bifallande den 5 December och hos presteståndet, der N:z begäran äfven mötte mycket, dock ej tillräckligt motstånd, först den 14 December. Den 29 Januari 1761 expedierades ständernas skrifvelse till K. Maj:t, bvari tillkännsgafs samtycke till det Nordencrantzska, på rådets befallving seqvestrerade, arbetets utdelande bland ständerna. Nordencrantz hade således faktiskt vunnit en stor seger öfver rådet och motpartiet, fom icke hade vågat trotsa den för N. välstämda opinionen. Men af diskussionen i de två första stånden framgår tydligt att man egentligen ville häfda hvarje riksdagsmans rätt att ingifva memorialer — för deras innehåll skulle författaren sjelf sedan ansvara. Den seger som N. sålunda vunnit, blef emellertid snart uppslag till en serie af obehag — ja förföljelser — som han icke med samma framgång och styrka förmådde bekämpa, emedan hans helsa blifvit än mera försvagad, hvilket synes deraf, att hans under tiden afgilna memorialer endast äro försedda med hans namnteckning, skrifven med darrande hand. KOTRENTKNCAEYRErN