Aftonbladet – 18 april 1867, sida 3

Men ingen lyckades få reda på henne. Kort derefter, då kammarjungfrun och betjenterna minst väntade det, lät grefvinnans ringklocka höra sin. De skyndade till henne. Men ingen utaf dem hade den djerfheten at; ställa en fråga till en herrskarinna, som Frankrike behandlade dem precist på samma sät, som i kolonierna. Och likväl voro de henne fullkomligt tillgifna. Låtom oss pu återkomma till fågeln sedan vi granskat nästet. Efter att bafva befriat sig från sina ytterplagg och kastat dem till de två negresser, som väntade henvei antichambern, inträdde Hermosa de Casa Real, åtföljd af grefve de Warrens, i gången utanför konsertsalen, oick igenom denna och införde hovom i sin salong. Ehuru van grefven var vid prakten på anda siden hafvet och vid den parisiska elegansen, kunde han icke undgå att såsom sänoare kasta en tillfredsställd blick på denna smakfulla och utsökta lyx. Grefvinnan, som icke tog sina ögon ifrån honom, bjöd honom att taga plats och föregick sjelf med exempel, i det hon satte sig esler snarare lät eig falla ned i en af dessa vekliga stolar, som utgöra ett mellanting af en gunga och en fätölj a la Voltaire. I sanning, denna qvinna var förtjusande. Hvarje hennes rörelse blef en förförelse. Grefve Warrens skulle hafva nödgats öppet medgifva det, om han icke föredragit att låtea beundra de konstsaker, som prydde kaminen, borden och gueridonerna. 7 Han väntade tills en af grefvincans Jakejer skött om elden och aflägsnat sig. Då först beslöt han sig ett bryta tystnaden som icke var brydsam för någondera