Aftonbladet – 18 april 1867, sida 3

(Insändt.) Frövi—Falu-banan. Bland de öfvermåttan talrika motioner, som vid innevarande riksdag blifvit väckta, torde få ega den omfattande betydelse, som den af hr Harald Ericsson, i förening med hrr Dofsen, Bälter Sven Ersson och Aman afgifna rörande Frövi—Falubanan; och ändock befarar man att den åtminstone för närvarande icke skall lyckas tillvinna sig några afgörande sympatier. Den rådande penningbristen framhälles såsom ett oafvisligt motiv att afslå allt som kan föranleda ytterligare skuld:ättoing, men fara är att denna försigtighet, såvidt den gäller Frövi— Falubanan, har sin egentliga grund i obekagtskap med de oberäkneliga fördelar, som gesom denna bana skulle vinnas; och det är derför insändaren vågar taga den allmänna uppmärksamheten i anspråk för en i största korthet affattad redogörelse deraf. På förhand vill dock insändaren nämna, att de uppgifter, zom för detta ändamäl lemnas, icke äro några foster af en öfverspänd inbillning, utan grundade dels på förhandenvarande, obestridliga fakta, dels på noggranna undersökningar af dertill fullt kompetente bergsvetenskepsmän, geologer, ingeniörer och förvaltare. Enligt uppgjordt förslag skulle denna bana sträcka sig från Frövi station på Köping— Hult-banan öfver Lindes-, Ramsbergs, Nya Kopparbergs och Granpgärdes bergslager, samt genom Stora Tuna socken till Dalelfven vid de väldiga Domnarfsforssarre. Derifrön skulle den utgrena sig åt två håll: den ena till Insjön, hvsrifrån man har en obehindrad segelled genom hela Siljansdalen upp till Orsa kyrka; den andra till Falun, der den sammanbindes med Gefle— Dala-banan. Denna sträckning, med undantag af bibanan från Domnarfvet till Insjön, upptager en längd af 14,7 mil med ingen krökning under 5000 fots radie och i afseende på lutningsförhållanden gynnsammare än någon hittills anlagd statsbana i Sverge, Härtill kommer att den genom sina ändpunkters sammanknytning med Gefle— Dalaenan å ena, och förmedelst Köping—Hultbanan med sydvestra stambanan å den andra, öppnar en oafbruten trafik mellan Östersjön och Nordsjön. Den föreslagna banan skulle dessutom bestryka eller ställas i nära förening med så vidsträckta malmfält, att deras sammanlagda yta uppgår till icke mindre än 1,434,308 qvadratfot — en bergverksskattkammare, som knappast har sin motsvarighet på hela jerden. Enligt gjorda undersökningar skulle dessa gruffält, utan att sätta deras framtida bestånd på spel, kunna medgifva en årlig brytning af öfver 40 millioner centner malm af utmärkt rik beskaffenhet, då de deremot för närvarande lemna en afkastning af blott 2!2 raillioner eller något derutöfver. Spörjer man efter orsaken till detta sparsamma användande af så utomordentligt stora naturliga tillgångar, få finner man den ligga i sådana tvängsmål, som för närvarande icke kunna undanrödjas. Tackjernstillverkningen och den öfriga jernförädlingen hafva nemligen så medtagit de närmast liggande skogarne, att de icke uthärda någon högre beskattning, än som nu sker; tvärtom måste den årligen mer och mer inskränkas tillföljd ef den sig oupphörligen kringgripande skogsbristen. Man har visserligen på mångfaldigt sätt sökt att underlätta kommunikationerna i de bruksidkande bygderna, och bär och hver äfven lyckats till en del, men koloch malmtransporten faller sig redan nu så dyr att den i sin närvarande utsträckning knappt kan bära sig, än mindre utflyttas till aflägsnare distanser. Samma förhällande är ock med utförseln af de förädlade jerneffekterna. För att upphjelpa jernhandteringen icke blott till den ståndpunkt den förr egt, utan så högt att den blir en fortgående källa till verklig nationalrikedom, måste de i bergen 2ömda skatterna kunna med ringa kostnad föras till skogarnes grannskap och der tillgodogöras. Derjemte måste kommnunikatio nerna med verldsmarknaden så underlättas, att den behållna vinsten icke annuleras genom onaturligt uppdårifna frakter. Båda dessa problemer är Frövi—Falubanans uppgift att lösa, och det kan den på det mest förvånande fätt, Begränsar man sina beräkningar till de förhållanden, som endast inom Dalarne stå till buds, så skall man finna, att detta fattiga land, som hittills ansetts såsom en börda för både sig sjelf och det sllmänna, dock inom sig eger större hjelpkällor för utvecklingen af våra näringar och industrier, än kanske någon annan provins inom fäderneslandet, ehuru de hittills legat förtorkade af brist på lifgifvande impulser. Vi skola till och med här taga i betraktande endast de delar af länet, som hittills ansetts minst lyckligt lottade, nemligen Österoch Vesterdalarne, och det skall snart visa sig att, om dessa sättes i omedelbart samband med blott den delen af ofvan uppräknade malmfält, som inneslutes inom Grängesberget i länets sydvestra hörn, skall man ur den samverkan mellan malm och skogsprodukter, som Frövi—Falubanan här framkallar, finna så stora resurser för en högt uppdrifven jernproduktion, att de icke allenast snart skulle förbyta dessa bygders fattigdom i en allmän välmåga, utan ock inverka lifgifvande på hela landet. Grängesbergets gruffält, omfattande en areal af mer än 900,000 qvadratfot, medgilver en årlig brytning af minst 19 millioner centner jernmalm af i medeltal 60 pro.