andras hjelp. — Allt detta är icke nytt, det medgifves; det har tvärtom blifvit ofta sagdt, men likväl förfar man efter den frihetsförstörande grundsatsen för allmosegifvande under alla möjliga former, och ökar derigenom oupphörligt de behof och den nöd som man vill afhjelpa. Vi hafva ansett lämpligt att påminna om dessa kända, men undanskjutna sanningar, då vi ämna oss göra anmärkningar mot ett besiut, hvari riksdagens tillfälliga utskott n:r 5 stannat — förundransvärdt just med anledning af en motion om utvägar att minska emigrationen till Amerika. Utskottets beslut och föreslagna åtgärd innebär att öka emigrationen. Det bör icke vara svårt att inse sådant, lärer väl också knappast kunnat undfalla de opinerande sjelfva, fastän de låtit öfverrösta sig af känslan, medlidandet för de olyckliga, samt väl också ambitionen? stt icke lemna fattiga landsmän såsom skamliga tiggare i ett främmande land. Den ena delen af betänkandet verkar här emot det andra, d. v. s. den sednare delen mot den första. Man vill att regeringen skall motverka emigrationen, men man föreslår sjelf att regeringen skall bekosta de emigrerades återresa till fäderneslandet. Man nner lätt att en sådan möjlighet att återkomma skall vida uppstegra företeelsen af lättsinnigt företagna resor till Amerika, der man, i värsta fallet, åtminstone har säker utsigt att komma tillbaka. Den sist sf utskottet föreslagna utvägen — att sprida kännedom om förhållandena i Amerika, är den enda -som här kan förnuftigtvis användas. Måhända skulle också icke så obetydligt vinnas om man i Amerika kunde varna fattige — eller behållne — inflyttade från att afgifva skrytaktiga och öfverdrifna beskrifningar på såväl deras egen ställning som landets näringskällor. — Att anslå fonder för obetänksamma menniskors reslust är en bestämd motverkan mot det afsedda.