malt är fri. Men äfven på den indelta jorden tryeker bördan, från början olika fördelad, ytterst ojemnt med anledning af jordegendomens under tidernas lopp i väsentlig mån förändrade värde. Många exempel på de oegentliga förhällanden, som härigenom uppstå, skulle kunna anföräs. Utskottet inskränker sig likväl att allenast omnämna en del deraf. Då, enligt 1855 års befolkningsförhållanddn, i medeltal kommo 9,3 soldater på hvarje tusende invånare i riket, funnos i Halland blott 3.2, men i Upsala län 14,2 soldater på tusendet. Då i hela riket i medeltal kommo 50,2 soldater på hundrade hemman, komma i Halland allenast 12,4, men i Blekinge 141,3 soldater på hundradet. Då i hela riket i medeltal kommo 5,6 hästar på hundrade hemman, funnos i många län inga hästar, under det i Skåne omkring 25 hästar kommo på hvart hundrade hemman. I Dalarne komma i Orsa socken en rote på 57 invånare och i Säfsnäs en på 736 invånare; å förra stället är medeltaxeringsvärdet r rote 10,000 rdr och å det sednare 93,195 rår. å på somliga ställen rustningen icke utan betydliga tillskott af den rustande kan uppehållas, lemna rustningsräntorna äå andra ställen icke obetydlig vinst, ja exempel lära finnas att rustningen kan upprätthållas allenast genom augmentsräntorna. Rusthållarne vid de afsutna refementena göra årligen i följd af den låga vaansafgiften en icke ringa vinst — den beräknas till omkring 375,000 rdr — hvarförutan de, eget nog, erhållit åtskilliga lindringar i afseende på utredningen, hvarmed de beridna rusthållen ej blifvit hugnade. En bland indelningsverkets förnämsta olägenheter, och kanhända den mest kännbara, är den lätt uppkommande anledning till tvister och oenighet mellan rustoch rotehållarne, å ena sidan, samt militärbefälet, å den andra, som det medförer. Ty klart är, att de förra på lindrigaste sätt försöka komma ifrån en hård och af de flesta såsom orättvis ansedd börda, då det sednare måste stå på kronans rätt och den dem anförtrodda truppens bästa. Härtill kommer slutligen boställsjordens otillräckliga afkastning i följd af olika innehafvares olika odlingssätt och de korta arrendetiderna, den militäriska olägenheten af truppens ojemna fördelning i förhållande till folkmängden, och annat dylikt, hvarom mera framdeles. Tager man derföre alla dessa olägenheter och orättvisor i betraktande, så måste det anses såsom en handling af klokhet, rättvisa och billighet, om man, med bibehållande af indelningsverkets ofvan framställda goda sidor, kunde aflyfta bördan af den indelta stamtruppens anskaffning och underhåll m. m. från den rustade och roterade jorden samt öfverflytta den på rikets samtlige inbyggare, hvar och en efter sina vilkor. Förut rådde allmänt den grundsatsen, att vid jorden binda den förnämsta skattebördan, fustå icke ens densamma öfverallt tillämpades; dess hafva åsigterna i detta afseende blifvit r motsatta; och numera gör man allt för att eller lätta grundskatterna. Indelningsverkets aflyftande från jorden synes följakt.iven numera vara en i nationalekonomiskt här ce tidsenlig åtgärd, på samfha gång det t. ; tva ett oeftergifligt och ur en viss synpui. t ucrättigadt vilkor för rustoch rotehåu.ines via till beväringsskyldighetens utvidgar: ce, hrilket cednare terigen är nödvändigt ft iv025 förstärkande i den män, som fäderneslani..i; framtida trygghet kräfver. Visserligen blifva de ö-. 1: uppoffringar, som de hittills ifrån stamirup) ns underhåll till det mesta bel:.utc iv kalasserna få underkasta sig, icke ring; men den enskilda fördelen måste i ar det gäller fäderneslandets väl. Då den indelta jorden genom befrielsen från rustningen och roteringen, plötsligen och till fördel för dess nuvarande innehafvare får jemförelsevis större värde än den öfriga befolkningens egendom, synes rättvisan fordra, att denna fördel gäldas med en billig aflöning, vare sig på en gång eller periodvis. Ett särskildt förhållande inträffar likväl i de landskap, der rustningsräntorna äro bestämda efter kronovärdi. Då rustningen derstädes. inrättades, motsvarande de räntor, som tilldelades hvarje rusthållare, i det närmaste hvad som tilldelades rusthållarne i de öfriga delarne af Sverge. Men som alla kronans räntor i nämnde landskap utgingo efter kronovärdi, så blef följden deraf, att, under tidernas lopp och i den män som penpingen föll i värde, rustningsräntorna derstädes, 1 stället för att på andra ställen gifva öfverskott i allmänhet icke tillfullo kunde anses betäcka rustnirgskostnaderna.Det vore säledes en orättvisa, om i dessa för öfrigt i skatteväg särdeles lyckligt lottade provinser rustningsbesväret skulle aflyftas, endast med skyldighet för rusthållarne, att till kronan aflemna de derför anslagna räntor. Utskottet har derför ansett rättvist, att rusthållare i dessa provinser böra vid rustningens aflyftande ytterligare vidkännas en billig och rättvis aflösning för den skilnad, som mellan rustningsräntorna och rustningsbesväret kan anses ega rum. Sammalunda bör äfven förhållandet blifva i öfriga delar af riket, der rustningsräntorna ej motsvara besväret. Så snart aflöningen af rustoch rotehållsbesväret börjat, skulle statsverket öfvertaga anskaffning, utrustning och underhåll af allt till stamtruppen hörande manskap, jemte hästar, samt bestrida de härför erforderliga kostnader, dels medelst influtna räntor, dels medelst uttaxering af derutöfver erforderliga belopp efter bevillningen och hvars och ens förmögenhetsvilkor. Den Jemförelsevis större börda, som härigenom i följd af bevillningsförordningens nuvarande föreskrifter, skulle drabba löntagare äfvensom städernas invånare, torde lätteligen kunna jemkas genom förändrade beskattningsgrunder. För öfrigt anser utskottet, att stamtruppen i allmänhet borde vara lika fördelad i landet, så att den utgjorde en viss procent af befolkningen, dock med de undantag, som af särskilda vapens olika rekryteringsbehof eller andra omständigheter kunde föranledas. Stamtruppens bostäder torde, med afseende på förhållandet i olika landsorter, lämpligast och billigast kunna anskaffas genom kommunernas eller socknarnes försorg; till hvarje bostad borde höra en koltäppa för att fylla soldatens nödvändigaste behof af jordfrukter. Kavalleriets hästar skulle vissa tider, mot lämplig lega, kunna sättas på utfodring hos jordegarne. Manskapets anskaffning borde ske genom militärbefälets, och närmast regementschefens försorg; legan som betalades af staten, borde bestämmas efter förhållandet i de olika orterna, samt, med afseende på möjligtvis inträffande olika tillgång, periodvis kunna ändras. Skulle likväl militärbefälet icke lyckas anskaffa rekryter för den af staten bestämda legan, synes ingen annan utväg vara för handen att fylla behofvet, än att kommunen åtager sig detta uppdrag samt tillskjuter det utöfver legan erforderliga beloppet; Åanna för kbammunan I miocn undantagefall Big.