Aftonbladet – 18 april 1867, sida 3

detta ändamål — menniskans förbättring — oc jag frågar då om dödsstraffet uppfyller denn fordran — och svarar — ett obetingadt nej — enär detta straff omöjliggör all förbättring, hels den nödtvungna förbättring, som framtvingas a stupstocken och som ej kan få ett uttryck i e förbättrad sedlig lefnad, i min tanke icke är myc ket värd. På denna mensklighetens högsta lag, mennisko slägtets och hvarje dess individs fortskridande för bättring kan således dödsstraffets rättsenlighe ej grundas. Det enda giltiga skäl för dödsstraffets bibehål lande, som kan anföras är dess nödvändighet fö samhällets bästa; men äfven ur denna nödvärns princip kan det ej heller hvarken ur rättens elle erfarenhetens synpunkt försvaras. Huru lång har nemligen samhället ur denna synpunkt rät att gå. Jo! så långt som erfordras för samhäl lets försvar. Det har således rätt och pligt at göra oskadlig en samhällsmodlem, som missbru kat sin frihet och visat sig vara för samhälle vådlig; men härtill behöfs hvarken stupstock el ler bila — utan endast säkra fängelser. Och hvad lärer oss erfarenheten? Jo att döds straffen ej afskräcka från brott. Tvärtom, ju mera man slösat med dessa straff, desto ohyggligare h: brotten varit. Och detta är ju helt naturligt Samhället har med sina blodsdomar sjelf lärt u grymheten, eller hvad kan finnas grymmare är ett i samhällets namn föröfvadt mord — ty så tillå terjag mig att kalla dessa ohyggliga blodsdomar Ifter min uppfattning begår nemligen samhälle med lugnt, kallt och berådt mod, ehuru till följd a. de långa förberedelserna på ett långt grymmarc sätt på den fallna brottslingen samma gerning scr enne, hvilken i de flesta fall saknar al : n appfostran än den till brott, begått för villau och förvildad af lidelser och passioner och under omständigheter, hvilkss större eller mindre brottslighet endast Gud kan bedöma. Som sagdt är — ju mera man slösat med denna grymhet, desto mer ha brotten florerat. Stöl derna ha aldrig varit tal e och alldagligare i England än när man hängde tjufven då har stulit repets värde. Detta är ock verldens, det är vår egen erfarenhet. Allt efter som vi för. mildrat vära lagar ha brotten aftagit, och detta helt naturligt; ty likasom uppfostran utvecklar individens anlag till godt eller ondt så hafva äfven våra lagar enahanr a n flytande på folket. Om ett barn känslolöst och hardthandteras, uppväxer det vanligen till en vildsinnad menniska, och der grymma lagar vänja folket vid blodiga skådespel, blir folket blodtörstigt och förvildadt. Allt talar således för att nu ur vår lagbok utplåna detta straff, som endast står der såsom ert tomt straffhot, hvilket sällan om någonsin kommer att tillämpas. Som mäktiga stämmor emellertid torde komma att inom kammaren höjas för bibehållande tills vidare af detta straff, och kammaren torde fästa sig vid auktoriteter, beder jag att äfven få äberopa en auktoritet — ett vittnesbörd af den man, hvars stämma nu har tystnat; men hvars ord skall fortlefva i århundraden, och som vi till största delen hafva att tacka för vår nya strafflag. Jag menar expeditionssekreteraren Richert. Han yttrar i denna fråga: Ju mera man i verldshistorien betraktar fortgången af menniskoslägtets utveckling, och ju mera man deri skönjer en högre ledning, från mörker till ljus, från våld till rätt, från blodshämd till förbättringsstraff, ja mer klarna de moln, som skymma framtiden, och ju mer bortfaller all misströstan derom, att äfven dödsstraffen en dag — och denna icke alltförlångt aflägsen — skola ur lagarne utplånas. Jag berxänner att jag, ifrån den första stund jag börjat tänka något i denna sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på dödsstraffens nödvändighet. Jag tror på statens pligt att hylla, ke på den försoningslära, som ropar efter lif för lif, men den, som vill ingen syndares död, utan att hvar och en omvinder sig och lefver. Jag tror på statens pligt att verka för sin höga bestäminelse till slägtets förädling, icke med uppfostran för några få, som gifva sig namn af bildade, och med bilor för de andra, som kallas den råa massan, utan med en lefvande, oskrymtad och från mannamån frigjord menniskokärlek för alla. Jag tror på en i det tysta oafbrutet framskridande seger, icke af det onda utan af det goda, i trots af alla reaktionära krafters motstånd. Jag tror deremot icke på skriket om vådorna af den närvarande tidens så kallade filantropiska syftning, emedan jag märker i denna syftning en flägt af den anda, som arbetar på mensklighetens förlossning ur egoismens bojor; och jag tror föga på hufvud eller hjerta hos den, som kan håna eller hata detta tidens tecken, hvartill hörer, bland många flera mer och mer uttalade tvifvelsmål om den ofelbara förträffligheten i hvarje qvarlefva från en förgången tid, också det om dödsstraffens ovilkorliga förträfflighet. Min innerliga öfvertygelse är, att i samma mån som staterna, under medvetande af sitt rätta mål, fortgå på den rätta humanitetens bana, d. v. S. i samma mån, som de kristnas i detta ords stora och sanna betydelse, i samma mån skola alla straff, som krälva, icke menniskors förbättring, utan menniskors blod, blifva en styggelse äfven på jorden. Med denna öfvertygelse går jag i grafven, fullt förvissad, att dödsstrafften icke, i något samhälle med verklig kultur, skola ett halft sekel öfverlefva mig.? I flera af Europas länder och några af Nordamerikas fristater har dödsstraffet länge varit afskaffadt, utan att någon olägenhet deraf försports. Ja i vårt eget systerland Finland, som har samma kultur, samma lag, samma religion som vi, har dödsstraffet öfver 40 år varit suspenderadt, utan att någon olägenhet deraf uppkommit, eller att brotten deraf ökats. Hvilken annan erfarenhet behöfva vi? Hvad vidare bevis erfordras — eller månne icke vi stå på lika hög bildningsgrad som våra bröder finnarne? Dödsstraffens afskaffande står nu i flera länder på dagordningen. Svenska folket har icke brukat stå i sista ledet då det gällt civilisationens sak. Låtom oss icke heller i dena stora kulturfråga stå tillbaka. Mina herrar af första kammaren! Låtom oss visa, att vi veta häfda vår plats i denna landets första kammare. Låtom oss, genom utplånandet ur vår lag af-detta grymma, ohyggliga och onödiga straff, visa att vi förstå rätt uppfatta vär ställning till landet och inom representationen, så att vi moget pröfva och utan förhastande antaga förekommande förslag — men utan att behöfva släpas framåt efter medkammaren. Mina herrar — allt går neml. framåt — intet står stilla — den som ej vill eller kan följa med på verldsutvecklingens stora stråt, blir efter och örsvinner. Hvad som försummas i dag, kan vara försent i morgon. Låtom oss alltsa gripa det flyende ögonblicket och i dag uttala vårt ogillande af detta onaturliga och grymma straff — vår kammare och vårt land till heder: Ja, låtom oss lemna ifrån oss makten öfver lif och dödåt Honom, som allena eger lif och död i Sin hand. Jag yrkar bifall till hr Bovins reservation.