Aftonbladet – 18 april 1867, sida 3

if de båda handlande personerna i denna cen, men som på längd kunnat blifva alltör betydelsefull. Ni har hopat under på under i denna vrå af Paris, grefvinna, sade han; ni ser mig försjunken i uppriktig beundran...7 Tack på min bostads vägnar, svarade len unga qvinnan, sjelfsvåldigt gungende med spetsen af en fot, som skulle skämt ut Rhodopes sandaler och kommit Cendrillons sko på skam; jag är förtjust öfver att ni inner den i er emak.? pk iuiet är värdigt perlan.? Åh! bästa grefve, inga galanterier, jag ber, om jag ej skall toga dem för tomma undflykter.? BSer jag ut att vilja undvika?? Striden? Det har jag icke sagt.? Leta icke efter ord. Vi förstå hvaranira fullkomligt. Jag är öppen, då jag vill ..? Jag vet det.? Och det roar mig alt vara det i dag.? Ni kan allt hvad ni behagar vilja.? PÅterigen!? utropade Hermosa otåligt. Jag tiger?, återtog herr de Warrens med ett omärkligt leende. Det är icke det jag begär. Svara mig.? Må göra.? ?Men svara endast då jag frågar er.? ?Det är således icke fråga om ett samtal, utan om ett förhör.? Det må vara hvad ni vill, blott ni lyder.? Till er tjenst, min preside t.? Som man ser, envisades grefve Warrens att hålla detta samtal inom gränserna af ett skämt, ett rent småprat. Grefvinnan de Casa-Real deromot homödade sig att icke förlora tiden med betydelselöea och onyttiga fraser. Hon återtog: