Aftonbladet – 18 april 1867, sida 2

RIKSDAGEN Frågan om försvarsverkets ordnande. Utlåtande, med anledning af väckta motioner rörande landtförsvarets ombildning och dertill hörande frågor m. m. (Forts. från lördagsb!.) Avägabringandet af den styrka, de särskilda beståndsdelarne, enligt ofvan framställda åsigter, skulle hafva, d. v. s. deras sammansättning, har utskottet tänkt sig på följande sätt: Till en början må nämnas, att utskottet, på skäl som nedanför skola anföras, beslutit tillstyrka att armån skall utgöras af stam och beväring i förening, samt att värnepligten skall vara allmän och utvidgas från fyllda 20 till fyllda 50 års ålder; hvaraf 6 är i beväringen och 24:i landstormen. Sedan från stammen eller fredsstyrkan, ungefärligen motsvarande den nuvarande värfvade och indelta armån, vissa afdrag vid krigshärens mobilisering för depöterna blifvit gjorda, torde den för aktiva armån påräkneliga, återstående delen deraf kunna antagas till omkring 30,000 man, befäl och spel m. m. inberäknade. Fastän beväringsklassernas styrka årligen ökas i förhållande till befolkningens tillväxt, torde de likväl icke, sedan vederbörliga afdrag blifvit gjorda, och isynnerhet om strängare vilkor än hittills för approbation till krigstjenst skulle in: föras, i den närmaste framtiden i medeltal kunna beräknas till mera än högst 20,000 man. Fogar man nn till stammen, allt etter olika behof, en, två eller.tre beväringsklasser, så erhåller man på ett enkelt och lätt verkställbart sätt den aktiva armens olika krigsberedskap på 50, 70 eller 90,000 man. Såsom regel har utskottet antagit, att ingen beväringsklass bör införlifvas med aktiva armen, förrän den erhållit all den militäriska utbildning, som för beväringen kan påräknas. Då, såsom nedanför skall angifvas, utskottet vidare ansett, att beväringen bör öfvas under de tre första åren af beväringsskyldigheten, skulle fjerde, femte och sjette klasserna vara de, som omedelbar: v: krigets utbrott i mån af behof med stammen borde införlifvas. Häraf följer äfven, att de tre första beväringsklasserna, såsom de fysiskt och militäriskt minst utbildade, böra utgöra ersättningsmanskapet; de antagas ock böra utgå i den ordning, att tredje klassen, som är mest bildad, först tages i anspråk och derefter de öfriga. De andra och tredje beväringsklasserna, till