Aftonbladet – 18 april 1867, sida 2

eHvad då? Det är en hederlig man och en karl med hjerta.t --SVerkligen 25 cJa, madame, Har ni kännt honom länge? Lika länge som jag kännt mig sjelf. 4Damon och Pytias, inföll hon med lätt ironi. Orestes och Pylades, ja, fru grefvinna, svarade grefven. Förträffligt. Ni stannar ju qvar hos mig en stund eller huru? Han drog upp sitt ur utur västfickan, rådfrågade det med förarglig kallblodighet, och svarade i gin artigaste ton: 5å länge ni behagar. cNåvält, inföll hon häftigt, ni har icke trändrat er, min bäste grefvel ... Så mycket värre! Men hvad vill ni, nan gör hvad man kan. De stego på samma gång uppför trappan. Låtom oss inträda i denna boning, denna juver som genom ett underverk undsluppit spekulationshydraus nedrifvande hammare, detta sista prof från en epok af eleganti lårskap och feberaktig njutningslusta. Hotel Casa-Real hade, som vi redan anydt, sin hufvudingång från avenue Monaigne. Man inträdde dit öfver en stor gård, inattad i en kolonnad af hvit marmor, likasom trappan. På denna trappa lågo tvenne fantliga sphinxer från Nildalen midt emot vå bronzvaser, utgångna ur Benvenuto Celinis händer, och uppfyllda af spanska jasniner.: Facaden af hufvudbyggnaden, hvilken betod af en enda våning tio fot ofvan jor: len, var betäckt utaf basteliefs af Clodion. Midt på gården fanns en grön marmor