Aftonbladet – 18 april 1867, sida 2

sammans räknande omkring 40,000 man, böra, ; enligt all sannolikhet, vara tillräcklige till ersättning af den aktiva armåns lidna förluster. De fall, då den första klassen behöfde utgå, torde således blifva ytterst sällsynta. Och härigenom torde beväringsålderns. ofta påyrkade framflyttning blifva mindre nödvändig, äfven om icke ökade kroppsöfningar skulle hos landets ungdom förorsaka en tidigare och förbättrad fysisk utbildning, hvarigenom olägenheterna af de yngsta beväringsklassernas användande i fält förminskades. Sedan utskottet sålunda i allmänna drag redogjort för dess åsigter om styrkan och sammansättningen af armåns olika beståndsdelar, må det tillåtas öfvergå till granskning af den vigKm frågan, huruvida det under närvarande förhållanden vore för Sverge lämpligare, att hafva en armå, sammansatt allenast af beväring, d. v. s. en 8. k. folkbeväpning, eller en armå, sammansatt af stam och beväring i förening. I Hos många är den föreställningen ännu djupt rotad, att en beväringsarme för massan af befolkningen skulle medföra vida mindre uppoffringar af tid (dagsverken) och penningar, än en arm, sådan som Sverges nuvarande, d. v. 8. sammansatt af stam och beväring. Dessa betrakta följaktligen folkbeväpningen såsom en lindring i förhållande till den närvarande krigsbördan. Denna föreställning torde dock hvila på ett misstag. Ty just genom tillvaron af en väl öfvad stam, bestående icke allenast af befälskadrer, utan äfven af trupp, kan en betydlig lättnad beredas massan af värnepligtige i afseende på personliga uppoffringar, äfvensom fordringarne på dess krigsbildning betydligt nedsättas. Men i samma stund stammen borttages, måste krigsbildningen ökas lika mycket, som förut stammens och beväringens sammanlagda, samt i allmänhet uppbringas till en sådan höjd, att beväringsarmen med hopp om framgång kan motstå åtminstone en lika stor styrka fiendtliga och krigsvanda trupper. Hvad detta vill säga, kunna vi lätteligen se på grannlandet Danmark, som eger en ren beväringsarm, men der sammanlagda tiden för krigsbildningen anses böra uppgå för de olika vappen till en tid af mellan ett halft och två år i garnison och läger, för att icke tala om Preussen, som af hvarje värnepligtig fordrar 3 års garnisonstjenst. Somliga tro visserligen, att den felande krigsbildningen kan ersättas genom massornas storlek. en härigenora minskas ingalunda krigsbördan, utan kastas blott på ett annat håll. Ty om äfven öfningstiderna förkortas och derigenom de förlorade dagsverkenas antal förminskas, så ökas dock å andra sidan kostnaderna för anskaffande och underhåll af den betydliga materiel, som för de större massorna blir erforderlig, äfvensom för ökadt antal befäl. Vidare måste för öfverlägsenhetens åstadkommande beväringsklassernas antal ökas, hvilket utgör en ytterligare tillökning i krigsbördan, emedan det vid utbrytande krig är en väsentlig skilnad, antingen man tillhör den öfverallt användbara aktiva hären eller allenast ortförsvarets tillfälliga uppbåd. Slutligen kan dock allvarligen ifrågasättas, huruvida dessa stora, men lösligt sammanfogade massor, hvilka genom en olyckshändelse lätt kunna sprängas, verkligen kunna anses såsom en säker borgen för sjelfständighetens bibehållande, hvartill särskildt i vårt glest bebodda fädernesland kommer svårigheten att med anledning af brist på underhållsmedel på ett ställe hålla dessa massor samlade. Stamsystemet torde således, rätt uppfattadt, kunna anses såsom en verklig lindring för en svag befolkning, som under ett strängt klimat af en hård natur måste söka sitt uppehälle samt derför ej under längre tider för krigsbild ningens skull kan beröfva näringarne alltför många armar. Klart är äfven, att en armå, sammansatt af stam och beväring i förening, ej kan vara dyrare, än en ren beväringsarm af samma styrka; ty kostnaderna för stammens ökade krigsbildning motvägas af dem för beväringens minskade, hvarjemte kostnaderna för befäl och materiel alltid blifva desamma. Men stamsystemet medför äfven en annan väsentlig fördel, nemligen att gifva armn en stomme af krigare, som tjena så länge, att de uppnå mannaåldern, samt under denna tid kunna tillegna sig, utbilda och fortplanta den grundligare krigsbildning och aldrig svikande disciplin, som med nutidens ökade fordringar på krigsduglighet äro så nödvändiga för armåers sammanhållning. Blott den, som känner, huru svårt en dylik stommes bildande är inom armåer, som bestå af yngre beväringsklasser, och hvilka stora bemödanden, som utomlands för detta ändamål I göras, kan tillfullo uppskatta vigten af nämnda fördel. Också underlåta aldrig utländska militärer, som tagit närmare kännedom om vår krigsförfattning, att i nämnde afseende prisa den såsom ett efterföljansvärdt mönster. De olägenheter, som kunna medfölja stamsystemet, och hvilka hufvudsakligen skulle vara af I politisk eller social natur, äro lätt afhjelpta genom stammens organisation. De skola nedanför I vidröras. Den enda militäriska anmärkning, man mot stamsystemet hört anföras, nemligen att det skulle förleda till ett visst pedanteri i öfningarne, hvilket sedermera på ett skadligt sätt skulle fortI planta sig till beväringen, kan svårligen gälla organisationsformen, utan mäste, om den är berättigad, tillräknas ett misstag å krigsstyrelsens sida, hvilket kan förekomma inom hvilken armå som helst. Med allt detta vill utskottet likväl ingalunda hafva sagdt, att ej de tider kunna komma, då hos oss det rena beväringssystemet kan vara lika fördelaktigt, som stamsystemet, när nemligen landet blifvit mera odladt och befolkadt, hvarför I mer tid utan olägenhet kan egnas åt krigsbildningen, samt när den sednare hunnit ingå i folkuppfostran till den grad, som är nödvändig för en foikbeväpning. Men för närvarande måste utskottet på ofvan, angifna skäl anse stamsystemet lämpligare. Äfven folkbeväpningens ifrigaste förespråkare medgifva behöfligheten af en löfvergångstid.. Och särdeles under Europas nuvarande politiska ställning torde det ej för en I mindre stat vara rådligt, att brådstörtadt öfvergå till och experimentera med en ny krigsförfattning, som alltid fordrar en viss tid att rotfästa sig. På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får utskottet således tillstyrka: 1:o. Att svenska armen skall bestå af stam, innefattande befäl och trupp, samt af beväring. I afseende på stammens organisation har man I flera utvägar att välja. Den kan nemligen anskaffas dels genom lagens tvång, då den utlottas I bland de värnepligtige, dels genom frivillig anvärfning; den kan krigsbildas dels i garnison, dels i läger; den kan slutligen förläggas, dels i I städernas kaserner, dels i bostäder på landet, vare sig på egen eller allmän bekostnad. Hvartdera af dessa systemer har