Aftonbladet – 15 mars 1867, sida 3

der mot dubbel beskattning af mjöloc sågqvarnar samt andra dyhka verk. Så ha åtminstone ins. uppfattat meningen me denna , men den tillämpas dock icke samma mening af dessa orters taxerings komiteer. Men ytterligare exempel huru bevillnings förordningen tillämpas! Tänkom oss en jord egendom, hvilken af egaren är till anna person öfverlåten på arrende. Arrendator betalar då egendomens samtliga utskylde på grund af dess taxeringsvärde m. m Dermed borde ju denna egendom äfven var för alla beskattad. Sådant är dock ick förhållandet. Egaren ålägges dessutom be villning för den inkomst, hvilken arrende summan lemnar honom. Detta kan möjli gen tyckas vara rätt, då det är en bestämt ärlig inkomst, som sålunda beskattas, oci kanske den enda inkomst denne jordegare har. Hen tyckes derföre böra erlägga be villning för densamma, då han i motsat fall skulle kunna anses fullkomligt fri frår skatter i motsats mot andra i sin ort. Så tror ins. dock icke att saken får ses. Ar rendesumman beräknas nemligen så, at arrendatorn må af egendomen draga så sto; inkomst, att den äfven skall kunna betäcke alla slags onera, hvilka han, enligt lag. skall erlägga. Men på det detta må kunna ske, har ju i sjelfva verket jordegaren måst ikläda sig så stor minskniog i sina inkomster, som (utom allt annat) svarar emot gårdens samtliga utskylder. Han har sålunda de facto redan erlagt bevillning för samma sak, för hvilken han ytterligare får erlägga inkomst-skatt. Man tänke sig endast egendomen ena året i egarens våld, under hans skötsel och det följande utarrenderad. Första året betslar egaren gårdens samtliga utskylder i enlighet med dess taxeringsvärde m. m., och utgöras dessa utskylder naturligen endast på grund af och genom de inkomster, hvilka egendomen lemnar. Det följande året erläggas utskylderna af arrendatorn på grund af den nu delade inkomsten. Då nu lika stora utskylder utgöras under det ena seom det andra året, så tyckes som ingen vidare beskattning borde samma egendom åläggas, hvilket dock blir händelsen om arrendatorn först skall erlägga skatt för gårdens hela inkomst, och egaren sedan för den del deraf, hvilken han förbehållit sig i arredekontraktet. — Men ännu en sak! Bevillningsstadgans 22 6 föreskrifver att för tidningar och periodiska skrifter bevillning skall erläggas oberoende af den särskildt bestämda stämpelafgiften. Denna sednare afgift sfses, en!igt hvad ins. förstår, såsom ersättning för den sådena. skrifters medgifna portofrihet med posten. Men tidkrifter finnas, hvilka ringa eller till och ned alls intet begagna sig af denna portorihet, då de nästan icke spridas utom utrifningsorten. Skulle icke härvidlag den ättvisaste beskattningen kunna ske på det ätt, att stämpelafgiften blefve hvarje tidkrifts (eller tidnings) enda bevillning. En äkrare kontroll att bevillningen då blefve ättvist pålagd torde icke kunna gifvas. Må edan särskild afgift — bevillning eller hvad amn den bära må — åläggas i den mån ortofriheten begagnades. Ins. vettidningsitgifvare, hvilka erbjudit sig betala porto ör hvarje exemplar af deras tidningar som ndas med allmän post, med vilkor att då lippa erlägga någon sörskild afgift för portoriheten. Detta tyckes icke vara obilligt. lå portofriheten ju gerna blifva en frihet så fall, att det må stå i hvars och ens ria vilja att begagna sig af den eller ej. mn ändriog härutinnan borde icke blifva ärdeles kinkig, ordnad så attingen tidning ller periodisk tidskrift blefve ålagd bevilling mer än en gång. En gifven orättvisa gger ju deruti att någon — om också enast en enda person — skall beskattas eller etala för en sak som han icke begagnar ler eger. Suum cuique.