Aftonbladet – 15 mars 1867, sida 3

men för de många tusen obemedlade handtve kare och sjelfförsörjare, som den friare näring lagstiftningen skapat, och som med stor möd förtjena sitt uppehälle, vågar jag framträda, ft att, såvidt på mig beror, se deras rättighete och anspråk till godo. För hvad här nedan anföres kan jag åberop en lång erfarenhet af Jandets handtverkeriei utveckling och närvarande ståndpunkt. I mi egenskap af industriidkare har jag under mång år haft tillfälle taga noggrann kännedom or hithörande förhållande, och jag kan försäkra, at de svårigheter, med hvilka vissa yrkesidkar hafva att kämpa, äro ganska stora samt att de ras lott är i sanning beklagansvärd; orsake härtill har icke varit bristande vilja och förmåg att arbeta, utan svårighet att få arbete. De står öppet för en hvar, som vill besöka de min dre bandtverkarne samt de delar af hufvudsta den, der arbetare hufvudsakligen bo, för att öf vertyga sig härom. Han skall då finna mången redbar och dugli arbetare, försänkt i fattigdom och armod, me familj framsläpa ett sorgligt lif, och han skal på fråga om orsaken härtill öfverallt mötas a det svaret: ?Jag kan icke få något arbete?. Att fästa uppmärksamheten på det samhälls förderfliga och moraliska onda, som ett sådan förhållande alstrar, anser jag öfverflödigt. De torde vara nog med att antaga, att den väsent liga orsaken till proletärernas ständigt växande antal och fängelsernas befolkande kan till sto; del sökas häri. Om sanningen af det ofvan anförda erkännes måste man äfven medgifva, att det icke kan öf verensstämma med näringslagstiftningens grund: satser, statens pligt mot hvarje redbar arbetare. som fullgör sina skyldigheter mot samhället, elle: dennes rättigheter, att staten tillåter dem, som : följd af mot samhället begångna brott undergå det derför stadgade straffet, att försvåra för ho nom möjligheten att få arbete och föra en ärlig vandel. Det är att gynna dem som brutit emot samhällsordningen på den laglydige medborgarens bekostnad, ett missförhållande, för hvilket ingen kan blunda, som önskar se de frukter som af den nya näringslagstiftningen varit afsedda att vinnas. Det är kändt att en mängd handtverkerier idkas inom fängelserna, korrektionshusen och arbetsinrättningarne i riket, samt att dessa handtverkerier numera utöfvas i den utsträckning, att de inom hufvudstaden och dess närmaste område sysselsätta ett betydligt antal fångar, så att beställningar effektueras i stor skala. Det kan icke vara min mening, att de olycklige som blifvit för brott dömde till straff skola torteras med att tillbringa sitt lif i en dödande sysslolöshet eller att man genom straffets försvårande på annat sätt skulle öka lagens stränghet. Men jag måste på det kraftigaste protestera mot att fängelserna göras till stora verkstäder med rättighet för dessa att konkurrera med de fattige arbetare, som ärligen fuligöra sina skylaigheter mot staten, men från hvilka staten likväl på detta sätt utan skonsamhet tager deras dagliga bröd. Omöjligheten för dem som betala hyra, lifsuppehälle och dryga skatter att till samma pris som fångarne kunna leverera sina arbeten är påtaglig. Om fångarne användas till arbete vid någon inom fängelserna eller i dess närhet belägen större fabrik, skulle troligen olägenheten vara mindre, men då de till stor del utöfva de yrken och handtverkerier, som allmännast utgöra den obemedlade slöjdidkarens, genom lagen tillerkända näringsfång, kan jag icke annat än påyrka representationens uppmärksamhet för vinnande af en tidsenlig förändring i detta missförhållande. Häremot torde invändas att dessa verkstäder inom fängelserna och arbetsinrättningarne icke äro så betydande, att de kunna menligt inverka på den frie arbetarens förvärf. Derpå anser jag mig blott böra svara, att om endast tusen ärige och laglydige arbetare genom dessa verkstäler bringas i fattigdom, ja, om inom hufvudstaden icke mer än hundra personer i följd af lessa verkstäders tillvaro lida nöd och med svåighet utgöra sina skatter till staten och komnunen, så är detta ett tillräckligt skäl för mig tt påstå, att det följda systemet är rättsvidrigt och omoraliskt. Inom fängelserna och arbetsinrättningarne må rerkstäder gerna finnas, ty arbete Jindrar strafets stränghet och förbättrar den brottslige, men let må blifva statens omsorg att realisera de nom fängelser och arbetsinrättningar tillverkade rbeten, så att icke de lagliga näringarne eller leras idkare deraf hafva skada. Jag kan till stöd härför åberopa Frankrikes xempel, ett land, hvars industri, som alla veta, efinner sig på en mycket hög ståndpunkt, men er tillåtes likväl icke att fängelserna och aretsinrättningarne göra intrång på näringarnes mråde. De af fångarne tillverkade arbeten lifva hufvudsakligen genom statens försorg exorterade, ja, styrelsen är der så mån om indutriidkarens rätt och bästa, att då åtskilliga solater af inom Paris förlagda garnisonsregemenen nyligen började en tillverkning af några betydliga, på modet komna artiklar, blefvo de, å anmälan af åtskilliga fabrikanter, strängelien förbjudna att dermed fortfara. På grund af hvad jag här anfört, får jag hos riksdagen vördsamt anhålla, att den behagade till K. M:t ingå med en underdånig anhållan, det K. M:t täcktes i nåder förordna, att en komit mnedsättes med uppdrag att afgifva underdånigt förslag, hurn här antydda olägen-: heter må snarligen och på lämpligaste sätt afhjelpas.