Aftonbladet – 11 mars 1867, sida 3

af dessa framställningar företer i konststa tistiskt hänseende det intresset, att denna målning betäcker en större yta än någon annan mälning i verlden. Dessutom lem nade han teckningar till freskomålvingar i Pinakotekets korridor, som !ramställa den nyare konstens bistoria. Qvarlemnande i Minchen en talrik skola, som arbetade i hans anda, följde han år 1841 konunge sat Preussen kallelse till Berlin, der han utfört en serie storartade freskomälni: gar för den stora hvalfgång, som bildar ingängen till de kungliga grafkapellerna (campo santo). År 1853 begaf han sig tillbaka till Rom, der han utförde kartongen till en stor målning för domkyrkan i Berlin. Sedan 1859 hade kan ånyo nedslagit sina bopålar i Berlin och var, oaktadt sin framskridna ålder, alltjemt produktiv. Af vår konstakademi var han ledamot sedan 1845; året förut hade han blifvit riddare af Nordstjerneorden. Cornelius hörde till de stora, starka andarne inom konsteos rike; han var icke någon af dem, hvilkas hela värde ligger i det ytligt intagande eller i teknisk virtuositet. Vi veta icke hvad den framtidens konst, som börjar gry, skall kunna bringa oss; men d:t veta vi, att så länge det finnes menniskor på jorden, som i konsten söka annat än sinnesretning och småaktig förnöjelse, så länge det fiones sådana, som glädja sig öfver Esaias och Dante, Bach, Häsdel och Shakspeare, så skolaCornelii arbeten ej heller sakna beundrare. Han hörer till de odödliga på jorden.