Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 3

llära akta sig för råd hvarpå åtal kunde följa, och ville tal. derföre förorda bifall till den före. slagna förändringen. 1 Hr Ahlgren föredrog den gamla redaktionen, emedan den icke lemnade rum för olika tolkning, hvilket lätt skulle kunna inträffa med den nya; och då förslag blifvit väckt om en genom: gripande reorganisation af försvarsväsendet, så ann tal. intet skäl till bifall. Hr Jonas Andersson kunde icke heller inse behofvet af en förändring. Meningen i bådare: daktionerna skulle väl vara, avt rättighet funnes för K. M:t att uppbåda beväringen, då riket vore hotadt af fiender. Men då detta tydligen lågei den nuvarande, då en genomgripande förändring af försvarsväsendet, hvilken äfven omfattade denna fråga, stode på. dagordningen, så fann tal. förändringen obehöflig för närvarande. Hr iljeströpk Vid första. påseendet syntes den föreslagna förändringen ganska oskyldig, men visade sig för ett närmare skärskådande: vara anska allvarsam. Lagutskottet: hade tillstyrkt len, icke derföre att den skulle innebära något mer än den nuvarande, utan för att tillfredsställa regeringens samvetsömhet; :som ville undvika olika tolkningar. Man har dock. blifvit lemnad i ovisshet hvari och i hvilken riktning oklarhet skulle finnas. -Betraktade man : båda redaktionerna, skulle man finna, att den gamla: begränsade, men den nya lemnade en obegränsad rätt åt regeringen. Ty i intet ögonblick kunde regeringen underlåta ?omtamken för rikets säkerhet, men dertill hörde otvifvelaktigt beväringens öfning, och derföre skulle regeringen i hvarje ögonblick kunna anse sig berättigad att sammandraga beväringen. -K. M:t.hade; enligt utskottets utlåtande, ansett det våra af högsta vigt att vid tillfällen, då-den politiska ställningen visa. de sig mindre lugn?,; i god tid kunna uppbåda beväringen. Men när hade icke på de sednare tiderna kunnat sägas, att den politiska ställningen varit mindre lugn? — I utlåtandet hade äfven den tänken blifvit pitryckt, att. beväringen skulle öfvas i stammens leder, hvilken åsigt vore den ensidiga :militärismens. Antoges det nya förslaget, kunde man således vänta ett ännu envisare motstånd mot den egentliga folkbeväpningen; och man borde derföre vara tacksam, att hafva fått se en skymt af krigsstyrelsens innersta tanke. Hr Statsrådet v. Ehrenheim vore tacksam mot den förste tal., som visat att den tolkning af författningens nuvarande ordalag, hvisken föranledt regeringens förslag, verkligen fanns,. dem neml., att regeringen då först vore berättigad sammandraga beväringen, när fienden redan låge öfver oss. Just till följd af denna tolknings möjlighet hade regeringen framlagt sitt förslag; ty då fienden vore nära att infalla i landet eller redan infallit, då vore det försent att börja öfningarne. Bevärihgen vore med krigsmaktens nuvarande organisation nödvändig, och då vore: äfven dess öfning nödvändig, i fall af krig. Endast detta hade föranledt den k. propositionen, men ingalunda något begär att uppskjuta en reorganisation af försvarsväsendet. Den föresla utvägen vore blott provisorisk, och kunde endast vid högst sällsynta undantagsfall begagnas, dels emedan regeringen under fredstid saknar medel; utan att lyfta lilla kreditivet, och dels emedan; då detta måste ske efter hela statsrådets höransde, statsrådets ledamöter nog skulle akta sig att i otid tillstyrka en sådan åtgärd, enär det vore oantagligt, att ett så uppenbart konstitutionellt; fel skulle gå oanmärkt förbi vid granskningen af statsrådets protökoller. -Den nya representationen behöfde icke änse sig så svag i afseende på det konstitutionella ansvaret, att den behöfde befara en så grof misstydning af lagens mening. Hr P. Andersson yrkade på afslag bland annat derför, att han trodde sig derigenom bäst motsvara sina kommittenters förtroende. Hr Aug. Andersson. Svenska folket ville icke undandraga sig något, som kunde lända till fäderneslandets försvar, hvilket just står uttryckt i den gamla tedaktionen, hvaremot ?omanken för rikets säkerhet? kunde få en vidsträckare betydelse. Tal. trodde icke, att den gamla ydelsen blott medgåfve beväringens utskrifning fter utbrottet af ett krig, ty det vore väl sannoikt, att man en god tid förut vore underrättad ;m dess utbrott; och ville man vara beredd mot ett oförmodadt anfall, så kunde man behöfva vålla beväringen i ständig öfning. Yrkade deröre på afslag. Hr Hedengren underkände icke regeringens fsigter, men yrkade på afslag emedan han icke rodde, att den gamla redaktionen blott medåfve en så inskränkt tolkning, som påstådt blifit. Tal. ansåg beväringen behöfva större öfninsar, men ansåg den föreslagna ordalydelsen kunna nedföra vådor, väl icke i vår nuvarande regeings, men möjligtvis i en kommandes hand. )m representationen nu släpper ifrån sig sitt eto, så kunde en annorlunda sinnad regering, om ville hålla en stor armå för att tillvinna oss n framstående politisk ställning i allmänhet, ller som hyste en sådan åsigt som den, hvilken f många uttalades under sednaste danska kriet, att försvaret af vårt land borde börja vid )annevirke, en sådan regering skulle kanske cke afsäga sig sitt veto, utan emot nationens nskningar, såsom i Preussen, hålla en stor arm vapen. Tal. framhöll dessutom det missnöje om förändringen skulle väcka bland rothållare. Hr Bengtsson yrkade likaledes på afslag, för vilken åtgärd hr Medin äfven uttalade sig, med rinran om det missnöje som beväringens uträckta exercistid framkallade. Afven hrr Åke ndersson, O. B. Olsson och Rudberg talade ;r afslag. fr Ridderstad talade med värma för regerinens förslag. — Hvarje lag, menade tal., borde ara så bestämd att den icke medgåfve olika lkningar. Det vore högst vigtigt att så beämma den ifrågavarande lagen, att icke en tidingspolemik eller en gatustrid kunde uppstå, aruvida regeringen vid ett visst tillfälle egde tt eller icke att sammandraga beväringen. Om t oförmodadt krig utbröte, så skulle vår beväng befinna sig i en ömklig ställning, oklädd, veväpnad och dessutom oviss, huruvida den laggen vore sammankallad, eller om den icke med gen på sin sida kunde vägra. Och att öfverskande tidpunkter kunde finnas i historien vide oss 1809, då Ryssland utan krigsförklaring föll i och tog ifrån oss Finland. Tal. ville, t regeringen hvarje ögonblick skulle kunna ga, att det vore på grund af erkänd lag, som ;n sammankallade beväringen. Man hade talat om Danmark. Men hade i anmark funnits en lag som berättigat regerinn att uppbåda beväringen till tillräcklig öfng, så skulle resultatet af sista danska kriget ifvit ett annat, om ock Danmark naturligtvis ke kunnat hålla stånd mot två stormakter. orra staterna i Amerika ledo i början så många derlag, emedan de voro oöfvade. Genom stora poffringar vunno de slutligen öfning, men dya uppoffringar vore vår undergång. — I resertionen hade blifvit framkastad en insinuation, t regeringen skulle kunna begagna beväringen 1 politisk osämja inom landet. Möjligen hade dant kunnat fruktas under den gamla reprentationen, nu icke. Hvarje regerirg skulle särt draga mycket i betänkande att till sådant damål använda den. emedan den efterräkning