Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 3

som flickan i det gröna?. Ingen tröttande regelmässighet, hvarken i gator elier boningar, af hvilka sednare en var liten och undangömd, en annan jemförelsevis ganska prydlig. Öfverallt denna pregel af stilla frid, af nästan landtlig enkelhet, af ett visst behagligt söndagstycke, som ,kanske utgör det enda verkligt tilldragande hos våra riktiga småstäder. På en granrisad och sandad liten trätrappa (det var ockeå söndagseftermiddag) syntes en grupp lekande barn med chevelurer, som om de plundrat mors hela lintotte, och med kinder som rönnbärsklasar; i en portgång, så krokig och nyckfull att den just tycktes kusin med Kretas mångbesjungna labyrint, stod med nystärkt nattkappa och urväxta rockärmar en lycklig gesäll — en annan Theseus — samtalande med sin Ariadne, grannens frodiga piga, som på detta sätt i all oskuld tog sin skada igen efter veckans utståndna mödor. Från de öppna tempeldörrarne tågade folket ut efter afhörd aftonsäng, madamer och jungfrur, med en hvit näsduk virad om den stora psalmboken och ena örtagvast? al lavendel eller salvia deruppå. Det var så stilla och fredligt alltigenom; man tyckte nästan att till denna enkla vrå af jorden skulle dyningarne efter lidelsernas stormar derute i det stora verldsbullret aldrig nå. Och dock! hvar finns en strand så lugn, en vik så undangömd, att de ej deraf fått sin beskärda del? Klockorna började ringa; ett melankoliskt välkommen! Det var någon i det lilla samhället som skulle bäras ut till sin sista lugna bädd. (Forts. följer.)