Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 3

nöjsamt att se henne ännu en gång i lifvet, efter det bär till så här underligt. Hon är annars fru, hon, stackarn, fast hon inte haft mycken tägnad af upphöjelsen mer än hatten, för si man hennes var en... Hvad ?man hennes? var för en figur, blef mig den gången outredt, alldenstund kapten kom och afbröt värt samtal med förfrågad om han fick föreställa mig, sin fru, som nu, efter öfvervunnen benägenhet för sjösjuka, längtade efter luft och sällskap. Andra dagens morgon voro vi vid målet för min och gummans sjöresa, och denna sednare, som genom kaptenens godhet fått tillbringa natten i en ledig vrå under däck, var uthvilad ö.h belåten och blef det ännu mer, då hon hörde att jag tänkte ställs om skjuts åt hennes. Hon bade annars ämnat till fots tillryggalägga den fyra mils väg inåt landet, som ännu öäterstod till resans mål. Men väl uppkommen i vagnen — en lång, smal bondkaret? — aftog hennes talförmåga på ett förvånande sätt, och de få ord hon yttrade, dogo bort ohörda af mig, tillföljd af vagnens ekakning. et gamla rufvudet nickade snart till söms, alldeles som när ett barn söfves af vaggans svävgnin , och jag blef lemnad allena med mina tankar, Vid hvar gästgifvargård — det fenns inga jernvägar den tiden — vaknade gumman med tusende ursäkter för det hon sofvit, men hon rådde inte — hufvudet var så tungt som en potatissäck?. Och så anlände vi ändtligen till den der illa staden, der gummans hopp -tod till fattighuset och hennes längtan till systern samt min till-den omtalta vännen. Staden med: sina anspråkslösa byggningar, välskötta rädgårdar och löftesrika kålland tog sig ut