Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 3

och till samma beloj p som förut, — så förefö en icke lång, men liflig debatt, som öppnades ö Hr Bergström. Ehuru kurhusafgiften iåtskil i liga hänseenden vore olik bevillning, ansåg doc talaren den vara af bevillnings natur.: Och d 61 regeringsformen stadgar, att bevillningarn skola utgöras blott intill slutet af det år, då riks dagen fastställer ny bevillning, så vore det, or Jej grundlagsvidrigt, åtminstone inkonseqvent or den ifrågavarande afgiften skulle utgå tillsvidare Derföre tillstyrkte talaren, att den icke måtte be Istämmeas till utgående för längre tid än 1868. Friherre Alströmer påpekade olämplighete att, då intet behof dertill förefunnesy vid hvarj riksdag omskrifva en sådan författning 6om de om kurhusafgiften, samt yrkade bifall till utskot tets förslag, i hvilken åsigt hr Aug. Anderssoi instämde, med anmärkning att någon fara fö allt för stor beskattning. ej kunde behöfva befa ras, då maximum vore bestämdt: 7 . Hr Indebetou hyste betänkligheter för att bi falla förslaget, emedan denna afgift, som nu ä tillfällig, lätt skulle kunna, såsom många gånge förut händt, blifva beständig, om den bestämde att utgå tillsvidare. Till denna betänklighet kon en annan omständighet och gaf ökad an ledning till afslag, nemligen den att afgiften e blott användes till det uppgifna ändamålet utar till lasarettens underhåll: Hr statsrådet Carlsson bestred den siste tala rens uppfattning om möjligheten af kurhusafgif tens öfvergång till ständig skatt. Låt ock var: att lasaretterna erhålla en del af denna afgift, — de äro deraf i stort behof. Hvad beträffade dess likställighet med bevillningen, så erinrade tala ren derom, att bevillningarne uppräknas i 60 4 regeringsformen, men att kurhusafgiften ej näm: hes deribland. Den är dessutom af mer enskild hatur än bevillningarne, emedan den icke utgår till staten utan till kommunen. Äfven dess uppkomst visade att den icke vore till. bevillninBarne :hänförlig. Den hade sin: första: upprinnelse för omkring 100 år sedan, och be: stod då i frivilliga sammanskott, bestäm. des såsom kurhusafgift 1818, och blef sednare bestämd till maximum och minimum. Detta maximum har under tidernas Jopp, blifvit ökadt, så att det nu utgör 25 öre, hvilket visar att be: hofvet af afgiften är i stigande och sannolikt icke bnart kommer att upphöra, hvadan! derifrån ej kunde annat än hemtas skäl för bifall till-förslaget. Då således denna :afgift icke inflyter i statskassan, icke tages i beräkning vid uppgörande af riksstaten och icke är bestämd annät än till maximum och minimum; och då dessutom första kammaren redan antagit förslaget, så till: styrkte talaren detsamma, enär det icke heller innebure några vådor. Hr Muren. Om man icke ville hjelpa till att belasta riksdagen med mera än som vore af nöden, så borde man antaga förslaget. Då det vore lemnadt landstingen att uttaxera afgiften inom maximum och minimum, så kunde ej några betänkligheter fixnas. Om ock afgiften användes äfven till lasaretter, så vore landet i stort behof af en förbättrad sjukvård som nog toge i anspråk denna afgift och på somliga ställen ej räckte till; Blefve den öfverflödig, så ginge det ju ån att motionera om dess upphäfvande. Men som detta säkerligen ej snart vore att h s,så vore det onödigt att besvära hvarje riksdag dermed. Hr Bergström framhöll bland annat, att om ökade afgifter behöfdes för sjukvårdenj så vore det mycket bättre att upptaga en särskild sjukvårdsafgift, manade tillv försigtighet vid användning af kapitationsafgifter och fortfor att yrka afslag. Sedan hr v. Froil sökt visa att ingen orättvisa skedde de fattiga, hvilka skulle hafva mesta nyttan af afgiften, derigenom att den uttaxerades lika för hvarje person eller vore en kapitationsafgift, bifölls förslaget. . Lagutskottets utlåtande n:r 33, afstyrkande bifall till en af hr And. Persson från Kristianstads län väckt motion om upphäfvande af 40 i kongl. förmyndareordningen den 17 Mars 1669, bifölls efter en kort tvist, huruvida denna förordning skulle enses upphäfd eller icke upphäfd genom (734 års lag. Samma öde fick hr Magnells mon, afstyrkt i lagutskottets utlåtande n:r 34, i ga om tillägg till: kongl. förordningen angånde tillsyn ä förmyndares förvaltning af omynligs egendom. Motionären: hade föreslagit, att lomrarne skulle åläggas att ingifva till kommunalnämnderna förteckning öfver de omyndiga och leras förmyndare, samt att bestämma höge dasaböter för de sednare, om de-ej inom vwiss wid nlemnat räkenskaperna till granskning. För framsång åt motionen talade utom motionären :hrr Wigardt. Ubr och Sääf, hvaremot hrr Rosen: erg, Bolin, Reuterkrona och Sven Hansson rkade afslag på densamma, hvilken sednare meling, såsom nämndt är, segrade. Öfverläggningen om ändring af bevärningsstadgan. Af större vigt och allmännare intresse var den härdiga strid, som fördes med anledning af lagItskottets utlåtande n:r 33, tillstyrkande bifall ill K. M:ts proposition om förändrad lydelse af 0 8 i kongl. kungörelsen den 13 November 1860 ngående en allmänna beväringen. örjan af den nämnda S:n lyder för närrarane så: Under krig eller när eljest Vi pröfve rikets förvar det påkalla, vilje Vi till Her Ng uppåda? etc. Enligt förslaget skulle den erhålla sljande lydelse: ?Under krig eller eljest, när Vi nne omtanken för rikets säkerhet det påkalla, ilje Vi? etc. e af oss understrukna orden åfvo anledhing till diskussionen, i hvilken omring 30 talare deltogo. Friherre Liljenerantz. En reservant i lagutkottet hade uttalat den tanken, att ett förtydliande af den ifrågavarande vore alldeles obeöflig, enär tillämpningen deraf väl icke komme tt ombesörjas af andra än sådana, som rätt unde uppfatta dess betydelse. I denna mening ille talaren instämma. Men han trodde icke, tt det blott vore fråga om en obetydlig lagförlaring, utan äfven om att utsträcka K. M:ts begenhet att sammankalla beväringen. — Emelim de båda redaktionerna af vore en väsentg skilnad, i det ?rikets försvar? icke kunde säas kräfva utskrifning förr än en fiende anfallit, varemot omtanken för rikets säkerhet? kunde t. x. anses kräfva, att i de glest bebodda norra rovinserna hela året om hålla beväringen i öf. ing. — Det vore ej lämpligt, hvarken att under rm af lagförklaring stifta en ny lag, som gaf L ökade rättigheter åt regeringen, ej heller att tan strängt bestämda rättigheter gifva regerinen tillåtelse att underlängre tid än hittills draga rafterna från jordbruket och näringarne. Statsrådet grefve v. Platen fann det i sin ording att representationen egnade all uppmärkumhet åt de enskilda rättigheterna, men det vore ka mycket i sin ordning att regeringen, då det rer en så vigtig fråga som vårt försvar, sökte sa hvad nå henne harnaddae för att undanrädia 4 kg tr rt JR a