Aftonbladet – 21 februari 1867, sida 3

född der i församlingen, så hade de ingen plats för mej, utan så ha di, kamrerarne och de andra förnäma herrarne, sk ifvit till orten der jag är barnfödd, men der ville di heller inte ha mej, eftersom jag varit på annat håll i så många år. Jag är som en skottspole i en blaggarnsväf: väl jag är kommen till ena ändan, så skjutsar di mej tillbaks ingen, Inte vet jag riktigt om jag får stanna qvar i min födelsebygd heller, men... Jag frågade efter henne? födelsebygd och k veta att det var samma stad till hvilen jag tänkte resa. Jag hade således ett ressällskap, och der till ett som intresserade migEn kopp varmt kaffe öppnade fullkomligt gummans hjerta; hon uppdrog sin lilla näfverdosa med en tveksam förfrågan huruvida det ginge an att bjuda... vidare fick jag reda på att hon i en annan liten dosa hade sönderkarfvade kryddnejlikor, som är så bra när man inte har räd att äta så mycket, och slutligen visade hon mig reskassan, som den beskedliga öfverheten i stan gifvit henne, och som iom parentes sagdt var, i likhet med hvad i en anekdot berättas om en viss individ, så mager och liten, att man endast kunde se den med ett öga i sender. Jag vill inte gerna röra den, om jag kan slippa, förklarade gumman, för om di inte tar mej på fattighuset, så betalar jag för mej en tid hos syster min, och sen blir väl någon råd; min tid kan inte bli så lång. Jaså, gumman har en syster?4 frågade jag. 4Ja men har je det, gammal och fattig, ön sön jag, så inte kan hon göra någoning för mej inte, men det skall ändå bli