Aftonbladet – 19 januari 1867, sida 2

ar tillika på en i mer än vanlig bemärelse ny framtid, i det att hon slår upp första sidan af en bok, hvars alla blad ännu iro oskrifna. Vi tro och vi hoppas, att vad som från i dag kommer att på dem ipptecknas skall, äfven det, bära vittnes börd om redligt arbete för ett älskadt fälerfheslands välgång, och vi bedja af innersta hjerta, att Gud dertill ville gifva sin välsignelse. Bland de många vigtiga angelägenheter, som närmast skola af riksdagen behandlas, kan måbända ingen göra anspråk på bestämdt företräde framför de öfriga. Två frågor hafva emellertid de sist gångna minaderna synnerligen varit föremål för öfveräggningar och samtal man och man emel: an. Den ena af dessa rör penningställninzen i landet, den andra försvarsverket. Om ock, hvad den förra beträffar, åsigterna icke alltid visat sig tillräckligt klara angående representationens förmåga att afhjelpa tillfälliga förlägenhbeter, så har likväl med omisskännelig tydlighet och kraft nödvändigheten af sparsamhet blifvit allmänt uttalad. Icke desto mindre kräfver den sistnämnda frågans nöjaktiga lösnivg betydliga uppoffringar, hvilka man lika allmänt är beredvillig att underkasta sig, ty icke ens blodet får sparas, om det gäller att dermed beirygga fosterjordens frihet. Sannolikt biifva väl meaingarne delade om sättet och medlen för sakens befrämjande, men fullkomlig enighet räder i orubblig trohet samt den djupaste vördnad och tillgifvenhet för Eders K. M:t och dess hus. Då riksdagens andra kammare nu härom i underdånighet atgifver sin lifliga försäkran, anhåller den äfven att i Eders K. M:ts nådiga ynnest och bevågenhet städse få vara innesluten.? Båda talmännens tal framfördes med klar och tydlig röst, så att äfven i aflägsna delar af den stora salen hvarje ord kunde uppfattas. Slutligen följde, med stor högtidlighet och efter för, hvarje talman särskildt af riksmarskalken med stafven gifvet tecken, den från längesedan förflutna feodala tider härrörande stötande handkyssnings-ceremo. nien, som man till allmän förvåning funnit vara bibehållen äfven under den nya sa kernas ordning, som eljest i så mycket bru. tit med medeltidstraditionerna. Processio. nen återvände derefter, under musik, i samme ordning som den inträdt i salen, De båda drottningarne, hertiginnorna prinsessan Lovisa samt tre af de små arf turstarne åsågo akten från en särskild plat å läktaren till venster om tronen. På er läktare å motsatta sidan voro platser reser verade för diplomatiska kåren, som med sina damer var talrikt tillstädes.