Aftonbladet – 19 januari 1867, sida 2

nu vill man stjäla mitt barn! Nej! nej... Nåväl kom då och tag det... Och den olyckliga, som nyss velat taga barnet med sig i döden, vred sig i för: skräckelse vid tanken på att man kunde taga det ifrån henne, Stackars tokat, sade den okände i det han närmade sig henne, Rör mig icke, skrek den förskräckta modren, jag kallar på hjelp, je skriker... Man skall komma... Ni skall icke stjäla min engel, min skatt, mitt lif... från mig... Man skall komma... Han vill... Ah! den eländige! Hitåt... hitåt,..5 Det var allt. Tröttbeten och hungern öfverväldigade henne; hon kände sina krafter försvinna och föll omkull. Främlingen störtade fram och tog emot barnet, som hon i fallet med en instinktlik rörelse lyfte upp för att skydda det från all fara; derpå lutade han sig ned, tog modren i sina armar och gick, åtföljd af gossen, samma väg tillbaka som den arma qvionan kort förut sprungit. Då han hunnit fram till värdshuset, ringde han på och porten öppnades genast. ans första Omsorg var att bära in modren och barnet i ett rum, der de erhöllo nödigt bistånd, Vidare begärde han att få tala vid värdena på stället, hvilken, efter att ha hört hvad främlingen med låg röst yttrade till honom, bugade sig aktningsfullt och gick ut. Man knackade i ramma ögonblick på dörren till det rum, der allt detta passerade. Den andre okände, som stulit studenternas allmosa, inträdde, Är allt i ordning, Karl? frågade den okände. Jäs, svarade den nykomne. Man vän